Aftonbladet – 22 maj 1867, sida 2

Ni skämtar!? sade den olycklige Bergeret med hopbitna tänder och hotande blickar. Jag? Alldeles icke; det är ni som... skrattar åt mig.? PJag har trott det vara min pligt att erbjuda er det yttersta ordet, som återstod mig att blifva er qvitt. För öfrigt skola de varor, som jag har i mitt magasin återtaga sit! värde om jag kan vänta, och hvem vet? Nästa år torde jag kunna betala er på en gång.? Procentaren fattade sin hatt. Han blickace sin gäldenär rakt i ögonen och sade i det han skrattade honom upp i ansigtet: Ni är verkligen rolig! Edra varor!,.. men i morgon skola edra varor vara sålda på öppen auktion! i morgon ropar jag dem tillbaka; de skola icke langre finnas i ert magasin, utan i min källare; de skola vänta hos mig, och om de åter stiga, på komma de att göra det för min räkning, det är eäkert. Således, min herre?, sade Bergeret darrande, har ni beslutit att sälja alltsammans i morgon? Ni ruinerar mig således med glädje i hjertat?? Öh! min gode vän, låt oss icke vara känslofulla ! Låt oss tala tydligt. Då ni kom till mig, ty ni kop fill mig och icke jag till er, resannerade jag så här: Jag lånar femtiotusen francs, men om sex månader skall jag emottaga dubbla summan eller träda i besittning af de varor, som utgöra säkerheten för mina p nnoingar. Ni är icke i stånd att betala, jag låter sälja. Och hvad rör det nu er om det är herr Pehr, herr. Paul eller jag som ropar in varorna. En smula förnuit, för fan! affärer äro altärer !? Fordringsegarens utomördentliga cynism gjorde med ens slut på gäldenäfens vrede Han yttrade helt ti SN