Aftonbladet – 21 maj 1867, sida 3

VS Frih. v. Schultzenheim. Det är kanske den vigtigaste af alla de frågor fom fö:ekommit vid denna riksdag, och beklagligt är avt den förekommit till afgörande först i riksdagens elfte timma. Utskottet har i detta betänkande föreslagit riksdagen att till statsbristens fyllande tillgripa tre onda medel, litet af hvarje. Det är visserligen sannt att den närvarande ställningen manar oss, att så mycket som möjligt iakttaga sparsamhet. Men å andra sidan, kan man väl sätta ifråga, huruvida nu rätta tiden är inne att vidtaga alltför våldsamma åtgärder, som skola medföra cn ännu häftigare strypning i penningrörelsen. Erinrade om friheten, och de olyckor som följde på den alltför starka reaktion, då hattarne störtades och mössorna åter kommo till väldet. Talaren klandrade isynnerhet uppställningen, emedan derutaf man kunde få anledning att tro, att svenska folket behöfver låna penningar af utländningen för att få vapen att försvara sig med. Om man strängt fasthållit den grundsatsen att låta jernvägarne hafva sitt eget konto, så hade denna oreda aldrig uppstått. Vi böra ej skatta till våra jernvägar, utan bygga dem så, att de kunna i en framtid betala sig sjelfva, och nu låna medel till dem. Icke vore det klokt att så binda riksgäldsfullmäktige som utskottet föreslagit, utan bäst vore väl att taga lånet der det kan fås billigast. Om obligationerna nödvändigt skola vara utfärdade på svenska språket, så kommer ju området för deras gångbarhet att onödigtvis insekränkas, och äfven detta bidraga till lånets fördyrande. Nu, då redan förut jordbruket och öfriga näringar lida brist på nödigt förlagskapital, skulle ställningen naturligtvis blifva än sämre, om äfven staten med sina öfverlägsna medel skulle uppträda såsom konkurrent på den inhemska penningmarknaden, och talaren trodde att följden häraf skulle blifva ett prisfall i egendomsvärdet, med thy åtföljande oförmögenhet att betala skatterna, som slutligen kunde leda till allmän ruin. Nu, då på många ställen en egendom icke till något pris kan säljas, vore icke skäl att för något som man kunde kalla en fix id — införandet af ett inhemskt fondsystem — göra ställl ningen än värre. Ogillade derföre alla tre punkterna och instämde med frih. Liljencrantz i afseende på det belopp som bör upplånas och med hr Lindström i afseende på sättet. Hr Pehr Nilsson i Espö. Det hade icke varit oväntadt att många tillvitelser skulle emot utI skottet göras för detta betänkande, som berörde en fråga, hvarom åsigterna till en början varit mycket delade, och derom äfven inom kammaren l: åsigterna voro så delade, att knappt 2 af alla : talare som yttrat sig hade uttalat samma åsigter. Erinrade om huru det förut tillgått vid riksda; fame, då ständerna vexlade med millioner och undra tusental, såsom en jordbrukare med kopparslantar, och uppdrog åt fullmäktige att utom ! andet upplåna många millioner. Men då det ! började visa sig att fullmäktige icke kunde taga upp huru många lån som helst, så började man ! ändtligen vid 1862 års riksdag att tänka på att i det nu kunde vara tid att något hejda farten och icke längre åka så häftigt i backarne, och ! denna princip har äfven legat till grund för det I Ny ä I E 1 MA ER a tt FH Re förslag statsutskottet nu för kamrarne framlagt. Här har man mycket skarpt ogillat förslaget om tulloch bränvinsbränningsafgifternas införande redan i höst. Men hvad var väl detta annat, än då man, vid antagandet af franska traktaten, beslöt att de förändringar, som deraf bletve en följd, skulle inträda redan under det då löpande året. Väl är det möjligt, att ett sådant beslut kan verka ! störande inom handelsverlden, men om landets ! väl det fordrar, så få väl äfven de lof att underkasta sig nödiga uppoffringar. Talaren hade icke ? röstat för förhöjningarne, men då de nu en gång X äro beslutna, så vore väl ock skäl, att staten al !t dem drar så stora fördelar som möjligt. Vi inse l2? väl nu alla, att vi befinna oss på en ståndpunkt, 5 som gör all möjlig sparsamhet nödvändig, men 8 n e u a då böra vi icke heller undandraga oss att hvar och en betala sin skärf, hvilken samhällsklass vi än tillhöra, Man har sagt att vi äro färdiga att med lif och blod försvara vår politiska frihet, men vi böra låta det vara oss lika angeläget, att bevara vår finansiella frihet. Men det kunna vi icke, om vi via hvarje riksdag fortsätta att upptaga )! nya lån af utländningen, utan blifva vi då till t slut slafvar under den utländske kapitalisten. Om deremot utskottets förslag vinner riksdagens bi-)! fall, så skall det hjelpa oss ur den närvarande förlägenheten och rädda våra sjunkande finanser. !! Hr Medin trodde att man genom bifall till utfö skottets förslag skulle träda grundlagen förnära, men då vi så mycket som möjligt böra hålla den i helgd, böra vi ock akta oss för att genom ett lö sednare beslut upphäfva ett redan förut fattadt.2? Instämde med hr Lindström. b Hr And. Aug. Audersson instämde med frih. fö Liljencrantz och hr Lindström. k r Muren. Det nu föreliggande betänkandet de är nedstämmande, dels derföre att man icke deraf ) P Kan se huru den vigtiga frågan om fyllandet af2 den befintliga bristen skall nöjaktigt lösas så här )) i riksdagens sista timma, och dels derföre att frå0 gan kunnat vara mycket bättre utredd, om den 2! icke från början kammit in på orätt väg derigem nom att K. M:t vid budgetens uppgörande endast tagit i beräkning de för 1868 felande 2 milni lioner, icke den brist på omkring 8 millioner som !ä finnes redan för innevarande år. Afven om sätbl tet för fyllandet af denna sednare brist borde K, !2 M:t hafva afgifvit någat förslag äfvensom om ti. ) en den för inträdandet af förhöjningen i vissa skattetitlar. Äfven ordningen i utskottets förslag är er bakvänd, och för all denna oreda har man att be tacka den helt tvärt påkomna fixa iden, att vil!n icke vidare skola upptaga några lån utom lan. 27 det. Nu sedan man en gåug beslutit sig för20 jernvägsbyggnaderna, är det försent att säga att vi skola bygga icke med lånta pengar utan med Ut utpresgade skatter. Man har sagt att för hvarje !å gåbg vi uppträdt såsom lånesökande, hafva pre2! tentionerna stigit och vilkoren blifvit hårdare. ul Ja, det är sannt, men det har icke träffat oss allena utan alla och kommer sig icke deraf att!9n vår kredit har sjunkit, utan af förändringen i penningmarknaden. Icke heller vore det väl nåde Bon så stor olycka att vi få betala våra pennin-Sn gar något dyrare, om vi derigenom kunna få våra he jernvägar eå mycket förr färdiga, och icke är det St skäl att för en fix id ytterligare försämra pen. )PS ningställningen inom landet. Följden af att fö-)DP6 reskrifva att lånet nödvändigt ekall upptagas inom fö landet blir att antingen komma fullmäktige att be stå med två tomma hb nder och icke få något lån, eller ock kommer lånet att ulifva betydligt dy-ht räre, än om de haft frihet att välja inom eller 2f atom landet. Så mycket förtroende böra vi väl lå! hysa för våra nyss valde fullmäktige, att vi kunna gö At dem öfverlemna att taga lånet der det bäst) 5Y kan fås, Bättre vore väl att åt våra efterkom S mande lemna väl odlade tegar och en högt uppP drifven industri, om de också då skulle hafva en y itea skuld att betala, än, för att rädda dem från ) SK jenna skuld, lemna både jord i lägervall och inSK dustrien på förfall. Talaren visgte icke heller bo hvarifrån man nu i hast fått den öfvertygelsen fr Att så stora tillgångar skola finnas inom landet, iå man hela tiden förut har hört klagas öfver att det icke finnes tillräckligt förlagskapital förffe ordbrukarne, och allmänna hypoteksbanken har J At måst vända sig till utlandet för at få penningar. De Fö penningar som nu skola upplånas skola dessutom invändas till ränteoch kapitalafbetalningar till Pbe stländningen, och vore det då skäl att till dessa )SK indamål än ytterligare utsuga landet. kr Angående frågan om betydelsen af 61 R.F.,) rodde talaren, att K. M:t af denna är förhin8 Irad att fordra en förhöjning i redan beslutna Be gifter, men detta hindrar icke, att riksdagen ? jar rätt, att, om den så ancer nödigt, höja dem. e! Tvad Inilförböjningarne beträffar ansåg talaren Mc it det vore likgiltigt, när de inträda, någon öf. för rerimport vore icke att befara, men då det vore båt lokast att förhöjningen i bränvinsbränningsaftin iifien redan 1 höst tillämpas, så vore det väl ;ckså skäl att de andra förhöjningarne tillämpas )M4 rån samma tid. Hemställde om bifall till hr Yo sindströms förslag. 80 Hr Björck. Föregående talare hafva klandrat Mm: tt denna fråga förekommi till afgörande så an dattan hear sm mun I 2