Aftonbladet – 20 maj 1867, sida 3

er län vanligt, anse vi det ej löna mödan särttskildt omnämna dem. Skilnaden emellan Thvad K. M:t begärt och riksdagen beviljat på ordinarie stat uppgår endast till en half million rdr, hvaremot mer än två och en half million rdr blifvit nekade af de summor som äskats för den extra statsregleringen. De väsentligaste nedsättningarre gällde de begärda anslagen till tidsenliga ge-vär och till föga tidsenliga fästningsbyggnader. Huruvida riksdagen framdeles kan befinnas villig lemna de summor, som nu förvägrats, beror i hög grad på huruledes det nu erhållna kommer att användas. God , hushållning hvilar på tvenne principer: den ena att utgifva litet, den andra att för det -Jutgifna erhålla mycket. Begge äro lika vigtiga och till ekonomiskt välstånd biiragande. Statens affärer äro de största i landet, Joch derför lönar det sig att vid deras hand Ihafvande iakttaga goda hushillsprinciper. Skilnaden emellan statsutskottets tillstyrI kanden och de af riksdagen bifallna sum I mor utfaller så, att riksdagen beviljat omI kring 330,000 rdr mer än statsutskottet tillIstyrkt. Då härtill kommer, att från statsJutskottet utgick först den tanke, att man I borde varsammare än hittills tillvägagå med : beviljandet af anslag till jerovägsbyggnaI der, så kan icke förnekas att 1867 års statsJutskott gifvit prof på sparsamhet. För dem Jef våra läsare, hvilka tillförene deltagit i riksdageförhandlingarne, kan det vara afintresse erfara, att under hela riksdagen intet beslut af statsutskottet fattats gen m den förseglade sedelns utslag. Hvilken roll spelade ej denna märkvärdiga SPP fordom. Meningsskiljaktigheten uppnådde en eller annan gång en sådan höjd att tretton omfattade en men ng, då elfva omfattade en annan. Til! jernvägsbyggnadernas fortsättande hade K. M:t begärt 5!2 millioner rdr, men riksdagen beviljade endast två millioner rdr. Huru önskvärdt det ostridigt är att få sammanbindningsbannan med Norge fullbordad, så är det ändå nödvändigare att Sverges statskred:t må så vårdas, att den utan vår förödmjukelse kan jemföras med Norges städse väl handhafda statskredit. För detta stora ändamål måste vi försaka nöjet att ännu på några år kunna få fara på en fullt färdig jernväg till Norge. Kommunikationen med brödralandet blir i alla fall under innevarande år vida bättre än den någonsin varit och ganska tillfredsställande, ty sedan jernvägen ifrån norska gränsen till Arvika blifvit fullbordad, och man redan har jernväg från Stockholm till Kristinehamn, kan man under hela seglationstiden färdas på ångbåt emellan Kristinehamn och Arvika eller nära derintill. Ehuru vi lifligt önska och hoppas att så snart scm möjligt få se den nordvestra banan fullbordad, förefaller det os:, som om r.geringen nu allvarligt borde taga i b traktande, huruvida ej den tillfälliga organisationen af en talrik jernvägsbyggnadskår nu borde så småningom vpphöra, och jernvägsbyggnadernas utförande för statens räkning anförtros åt vägochvattenbyggnadskåren. Ju förr man frånträder det utomordentliga desto bättre. Och då de flesta, hvilka sysselsätta sig med jernvägsbyggnader igenflinnas uti rulian öfver e vögoch vatteobyggnadskåren, bör förän-lå dringen ej falla sig synnerligen svär. Ejlj oväsentliga besparingar torde likväl kunnal, göras. Vid riksdagen tvistades, isynnerhet i andra kammaren, om den grundsats, att allt hvad som anslogs till jernvägar icke alle nast kunde utan borde upplånas för att afl. efterkommande betalas. Denna åsigt är il, sin tillämpning ytterst vådlig. Det fannslt en tid då man sökte åskådliggöra att kostnaderna för så dyrbara byggnader ej uteslutande borde drabba samtiden utan jemväl till någon del nästa generation. Så förekommo uti K. M:ts proposition vid en föregående riksdag följande uttryck angående detta ämne: att bördan af dessa kostsamma företag, hvaraf gagnet tillfaller den kommande tiden åtminstone lika mycket som den närvarande, icke bör påläggas ensamt den sistnämnda (samtid.n) u:an i skälig mån för-k delas äfven på framtiden?. Detta gilla vila fullkomligt och skulle ingenting högre önska än om en sådan åsigt kan lyckas göra sig gällande. Det finnes dock så många skäl emot den stora benägenheten att kasta dessa kostnader uteslutande på framtiden; den saknar ju all beslutanderätt i afseende på jernvägssträckningarne; den har ej kunnat förhindra att anläggningskostnaderna blifvit alltför dyra; den har ingenting förtjenat på genom höga expropriationer tillfälligtvis uppstegradt egendomspris; den bör icke drabbas för inköpet af tillökad jernvägsmateriel för redan färdiga stambanor och den bör icke få vidkännas kapitalrabatten för de upptagna amorteringslånen. Om t. ex. tio millioner rdr i amorteringsobligationer utlemnas och derför erhålles endast nio millioner rdr i penningar och för denna summa bygges jernväg så får framtiden utbetala tio millioner rdr för denna jernväg, som då är gammal och som endast kostat nio millioner rdr då den var ny. Oberäknadt att billighet fordrar att samtiden betalar en del af kostnaderna för jernvägarne, så bjuder jemväl klokheten att så förfara. Ty om hela kostnaden för jernvägsbyggnaderna förlägges på framtiden, eå fiones alltid ett läntagareparti som är redo tillstyrka att r upptaga amorteringslån på det att lånetilln gängen må kunna ökas. Att detta kommer surt efter betänkes icke så noga af dem som 8 anse med likgiltighet den vigtiga frågan att bereda landet en god finansiel ställning. Riksdagen har nu i dessa frågor förfarit med stor varsamhet. En måttlig summa har anvisats till jernvägsbyggnaderna. Ina: tet amorteringslän har blifvit beslutet. Endast ett tillfälligt lån af sex millioner rdr, mot obligationer i svenskt mynt på 3, 4 och 5 år, kommer att upptagas. Vi skola visa utlandet att vi ej äro helt och hållet beroende af den utländska penningms-f ihot8 Då eken orella fri -..c0 måste grunda -vussk Sjelfständighet såsom ett uvutvudvilkor. Derför måste lån för statens räkning blifva uncuntag, ej vana. Vi föreställa oss att riksgäldskontoret, med detta tillfälliga lån hänvänder sig omedelbart till allmänheten och vi taga för gifvet att allmänheten skall främja denna åtgärd, ty det är ju i sjelfva verk t samma allmänhet som är låntagare och som derföre bör vara lifligt r d . er D g j g f v el le ta DN g ki a -v4 KN8Aju Tr i ti In