Aftonbladet – 20 maj 1867, sida 3

MISDYRTELCS HIT UTVELVERGEUC Ja, 3 BUNU ISVara stadsfullmäktige sålunda ansågos hafva besiuti! att icke för närvarande ingå uti det ifrågasatta nya företaget. Häröfver anfördes, såsom bekant, dels af åt. skilliga stadsfullmäktige, dels af några bland Stockholms invånare besvär hos öfverståthållareembetet, som i meddeladt utslag af den 21 Augusti 1866 undanröjde sistnämnda åtgärd samt I förklarade stadsfullmäktiges genom 41 röster mot 39 fattade beslut i frågan gällande till efterrät-Itelse. De fullföljda besvären afgjordes slutligen af K. M:t på det sätt, att K. M:t resolverade att, då 23 i förordningen den 23 Maj 1862 om kommunalstyrelse i Stockholm icke innehåller någon föreskrift derom att bifall af ?s bland dem som i beslutet deltaga, erfordras för anslag till alla nya företag, utan endast för anslag till nya ändamål eller behof, men dertill icke kunde hänföras frågor om beredande af ökadt utrymme för torgoch gaturörelsen i staden, K. M:t ej fann f skäl göra ändring i det slut, hvartill öfverståthållareembetet. kommit. På grund häraf hade I beredningsutskottet nu afgifvit nytt utlåtande, hvari utskottet hemställer, att fullmäktige dels måtte bemyndiga drätselnämnden att afsluta köpet, dels expediera den beslutna skrifvelsen till K. M:t med begäran om rättighet för staden att för fullständigt ordnande af ett salutorg å Norrmalm expropriera de hr Sundstedt tillhöriga tomter. kJ i diskussion, för hvilken härnedan redogöres. . Diskussionen öppnades af hr Naumann, som inledde sitt anförande med den förklaring, att han i allmänhet hade undseende för att upptaga stadsfullmäktiges dyrbara tid i sådana ämnen, om hvilka han visste, att många ledamöter af denna korporation hade större sakkännedom och specialinsigter samt vidsträcktare erfarenhet än han. Den nu föredragna frågan rörde deremot ett ämne, som låge närmare det vetande, åt hvilket han egnat sig, och derför ansåg han det vara en pligt att i frågan uttala sin mening, härvid erinrande, att han icke hade varit ledamot af stadsfullmäktiges korporation, när besluten fattades om inköp och expropriation af de ifrågavarande tomterna. Efter en omsorgsfull och opartisk granskning af alla hit hörande handlingar, hade hr Naumann kommit att höra till deras antal, som på det högsta önskade, att stadsfullmäktige i detta nu haft för sig öppet att fatta ett sådant beslut, som vore med stadens verkliga gagn och bästa förenligt, deri äfven väsentligen ingredierade en förståndig sparsamhet med de skattdragandes medel, hvilken talaren ansåg vara i denna tid, mer än någonsin, af behofvet påkallad. Men i förevarande fråga kunde man icke mer ställa sig på önskningarnes botten, ty man hade för sig faktiska förhållanden och föregående beslut, hvilka tyvärr stängde vägen, ehvad man såg frågan från dess juridiska eller dess moraliska synpunkt. Hvad först anginge det med Lundhska arfvingarne afslutna köpekontrakt och det deri intagna vilkor, att samma kontrakt komme att förfalla, om ej stadsfullmäktige sist den 15 Juni 1866 till köpet lemnat bifall, så fästade tal. uppmärksamheten på den väsentliga skilnad som förefanns, om ett vilkor funnes intaget i ett kontrakt enskilde personer emellan, eller, såsom här är fallet, den ena kontrahenten var en offentlig myndighet. Den enskildes bifall kan ej annorlunda lemnas, än derigenom att detsamma tillkännagifves för medkontiahenten, och detta bifall kan ej öfverklagas. Den offentliga myndigheten åter fattar sitt beslut till ett offentligt protokoll, tillgängligt för hvar och en, och öfver beslutet kunna besvär anföras. Sker detta, såsom här, instanserna igenom och beslutet än dras, så substitueras K. M:ts resolution i stället för det öfverklagade beslut, som den oflentliga myndigheten ansågs hafva fattat; och innehållet af denna resolution måste lända till efterrättelse, alldeles som om densamma i detta fall varit sist den 15 Juni 1866 i stadsfullmäktiges protokoll intagen. Härom voro, efter talarens tanke, alla verkliga jurister ense. Men hr Naumann hade samtalsvis hört följande fråga göras: om Lundhska arfvingarne icke påyrkat kontraktets uppfyllande, utan under tiden sålt tomterna till tredje man, innan stadsfullmäktiges beslut vunnit laga kraft, huru skulle saken då hafva gestaltat sig? Hr Nauman ansåg det visserligen vara utan ändamål att inlåta sig på besvarande af en dy lik supposition, som här ej inträffat, då Lundhska arfvingarne behörigen afbidat K. M:ts beslut i anledning af de anförda besvären samt nu påyrkade köpekontraktets fullgörande, men ban upplyste emellertid huru det skulle gått med den som gjort sig skyldig till kontraktsbrott i ett fall som detta, hvilket skulle medfört ansvar enligt lag för kontraktsbrytaren. Såsom förhållandena nu gestaltat sig kunde inga invändningar f:itaga stadsfullmäktige från den pligt att fullborda kontraktet och fullgöra hvad K. M:t förklarat vara stadsfullmäktiges beslut. Vidkommande dernäst expropriationen af Sundstedtska tomterna, så kunde möjligen framkastag den tanken, att man i den saknade tidsbestämmelsen för ifrågavarande expropriationstalans anställande kunde finna ett ?kryphål. Dylika finter? och kryphål, dem man så orätt benämner juridiska, hatade hr Naumann, hvarhelst de må anvisas, ty de ligga gemenligen på gränsen af det ohederliga. Då man i denna fråga med lugn och oväld besinnar, att sakens uppskjutande till en oviss framtid, eller som orden lydde: ?att för det rärvarande icke ingå pti ifrågaställda nya företag just var det beslut, som af K. M:t ogillats, så ansåg han någon tvekan svårligen kunna uppstå angående obefogenheten af ett ytterligare dröjsmål med expropriationsansökningens aflåtande. Han slutade sitt anförande mes attupprepa det ingen skulle högre än han önskat, att stadsfullmäktige ännu haft sig öppet att, uta hinder af det ingångna kontraktet och K. M:ts gifna beslut, leda saken till det resultat, som ansägs gagneligt; men i frågans närvarande skick fann han sig såväl af tydliga rättssatser i den borgerliga lagen, som af en lag högre än denna, hvilken alla, hur motbjudande ställningen än månde vara, utan tvekan måste följa i sina enskilda förhållanden, lika väl som i allmänna angelägenheter. nemligen hederns, manad att förorda bifall till beredningsutskottets betänkande i begge dess delar. Hr Montelius, hvilkens anförande ref. ofullständigt fattade, i anseende till den emellanåt lågmälda röst, hvarmed det framfördes, sade sig hvsa någon tvekan att uppträda mot den föregäende talaren. Hr Montelius lade lika mycken vigt som någon anpan derpå, att man följde helerns bud, och kunde icke finna att hap felat deremot, då han efter noggrann pröfning af saken kommit till det slut, att han yrkade afslag å utskottets hemställan. Det hade blifvit sagdt, att det icke skulle vara rätt hederligt handladt, om stadsfullmäktige icke fullbordade köpet med Lundhska artvingarne, iksom att desså, om de under tiden fåvt ett nytt anbud och sålt till tredje person, skulle öfverrädt sin rätt. Vid den pröfning hr Montelius underkastat frågan, hade denna gestaltat sig helt annorlunda för honom, ty om man fästade sin uppmärksamhet på det med Lundhs arfvingar upprättade aftalet, oå finnes i dess 4:de punkt let vilkor af nämnde arfvingar fustadt, att der: sst stadsfullmäktige icke sist den 15 Juni 1866 emnat sitt bifall till köpets afslutande, skulle all verkan af aftalet förfalla, Hr M. återkallade minnet, att stadsfullmäktige den 13:de samma månad, då frågan om inköpande af tomterna afhandlades, förklarat, att fullmäktige ansågo bestämmelsen i 23 af gällande kommunalförordning för hufvudstaden rörande ?s af de afgifna rösterna i förevarande fall skola tillämpas, hyadap och stadsfullmäktige vig emma tilllälje för sin del beslutit, att icke ingå i det nya fötaget. Med nämnde vilkor hade uppenbarligen å Lundheka arfyinganes sida icke menats något annat, än att de skulle vara fria från aftalet den 15 Juni samt sålunda berättigade att efter denna tid afyttra sina tomter till tredje person, Härom uppstod en ganska anmärkningsvärd WO ESRP-H RDR Ör RAA och i följd af det den 13 Juni af stadsfullmäktige fattade beslutet voro de icke hvarken moraligkt eller juridiskt bundna vid sitt till fulla ra Ara Än on an I Tan ILL