Aftonbladet – 20 maj 1867, sida 2

längre än att skapa två härar, som kunna försvara de förenade rikena sjelfva och deras intressen, och som genom enhet i organisation sättas i stånd att uppfylla denna sin bestämmelse. Här hade man en af de punkter, der man redan nu utan någon fara unde närma sig hvarandra; men det var icke den enda. Belåtenheten med unionen i dess nuvarande skick och farhågan för den ringaste förändring i den voro icke så ovilkorliga; äfven från norsk sida hade flera gånger förslag väckts om förändringar i riktning mot en utveckling. Och det var möjligt och naturligt; ty historien hade icke uttalat sig till förmån för säkerheten af unioner af en så mager och lös art som den mellan Sverge och Norge. Vid den slutliga omröstningen blef det med en ringa minoritet beslutet, att sällskapet afslog att votera om det af hr Ebbell framställda förslaget, ett resultat, som väl må kallas en seger, men om hvilket man tillika måste säsa, att det är bland det slags segrar, af hvilza sällskapet icke tål vid många, i det att man sökte grunda detta afslag icke i strid med hr Ebbells konoklusion i hans skriftliga förslag, utan förnämligast i den uppfattning, som med mycken styrka gjordes gällande säväl af styrelsen som af enskilda medlemmar, att sällskapet öfver hufvud taget alldeles icke borde befatta sig med att antaga resolutioner eller binda sig genom mera bestämda uttalanden än dem, som funnos i dess program. De yttranden, som fälldes i sällskapet, menade man, måste betraktas såsom stående för hvar och en enskilds räkning; man skulle icke utöfva någon påtryckaing, utan blott genom diskussion förbereda den allmänna meningen. Ett eget uttryck fann denna uppfatning i ett yttrande af professor Monrad, hvars tankegåog var ungefär denna: Wi ha icke någon fullfärdig plan, för hvilken vi vilja verka; vi äro icke något konspirerande och agiterande, utan endast ett diskuterande sällskap. Här tinvas verkligen åtskilliga meningsskiftningar, i det att här är representerad en skandinavism af öfvervägande svensk färg och en annan af öfvervägande dansk färg; hvad talaren personligen vidkom, så ville han afgifva den bekännelsen, att han mest lutade ät den sednare. Men dessa två uppfattningar behöfde icke utesluta hvarandra från sällskapet, ja de borde icke en gång göra det; ty då skulle sällskajet råka ut för att bli ensidigt. Då man, på samma gåvg man erkänner, att en splittring finnes, icke vågar låta den bli afgörande, bidrager man näppeligen till ett befäsa det skandinaviska sällskapets ställning i den politiska striden eller höja dess anseende. De andar, man manat fram, läta icke genom en afvärjande åtbörd besvärja sig tillbaka till det mörker, ur hvilket de dykt fram.