Aftonbladet – 18 maj 1867, sida 3

Forsdal!ens lilja. Svenskt original af S. S—s. (Stockholm 1867.) Nästan hvarje gäng vi sluta någon af de ka romaner, som våra författarinnor, i synnerhet de allra nyaste, utgifva, är det en och ma fråga, som sväfvar för oss, utan ati ha fött nägot svar. Men hvarför har då denna författarisna skrifvit, hvad är det hon velat säga oss, som vi ej hört förut mån vi ovilkorligen. Detärnemgen i de flesta af dessa nyare produkter en fullkomlig brist på ett eget innehål en i någon mån särskild Törfattarein duaiitet, på egen åskådning och uppfattning af lifvet och menniskorna. Man tortfar atz travapa i längsedan nö f man tager adelser och enordilkändt sätt — och man har sin roman, sin novell, sin berättelse färdig. Oraokerna till detta förhäjlande äro, särom alltid i litteraturen, flerahunda och med hvarandra förbundna; men en bland de viggaste synes oss vara den, att prosadiktens ält för närvarande odlas nästan uteslutande af det täckare könet, som i de flesta fall ej esitter samma förmåga som männen att alstra nya uiktformer, att på ett djerfvare sätt gripa in i det sköres verld. Följden blir den, att isynnerhet på detta område utnötta former utan innehöll fylla flertalet af de nyutkommande böckerna. Vi tro ej nägon väsentlig fulländning häri kunna inträffa, förrän ånyo verkligt begåfvade m a fig åt den svåra, men tocksamma uppgiften att älven i romanen ge tidehvarfvet en bild of dess verkliga drag; men d-rtill, det bekänna vi uppriktigt, fynas oss utsigtersa ännu föga ljusa. Det lila häfte, hvars titel vi ofvan angifvit, och vid hvilket vi knutit dessa antydningar, är föröfrigt hvarken sämre eller bättre ön flertalet af sina syskon. Att vi här ha ena nybörjande författarinna för oss tycres temligen afgjordt, och det är den skull vi velat i tid göra henne uppmärksam på den visserligen triviala, men hos oes dock iemiizgen försummade sanningen, att diktaren måste ha någon egen fond att bjuda på, vore den än aldrig så liten, och att han med klar blick för sin s:yrka och svaghet ej bör försöka mer än hvad han känner sigl ega styrka till att utföra. Författarinnan synes 083 ha vissa anlag för små skildringar ur det hvardagliga lifvet cch åtminstone någon blick för det sannt poetiska, som 1 g-! z2er doldt äfven i dess enkia förhållanden. Må hon, med bibehållande af samma lätta och vårdade stil som här, söka i mindre kompnsitioner uttala hvad hon möjligen kan ha på hjertat; men må hon ännu taga sig till vara för störra arbeten, der hennes förmåga ej räcker till. allbekantn yr per och h nar dem på i