Aftonbladet – 14 maj 1867, sida 3

Urtima riksdagen 1817-—1818. En monografi af M. TI. Under så brydsamma förhållanden — verkets synbara förluster beräknades till 600,000 rdr — hade fråga uppstått att till minskande deraf genast begära inteckning och seqvester å direktionsledamöternas fasta och lösa egendom; men dertill ansåg sig advokatfiskal Kruse ej lagligen auktoriserad och ej heller baron af K. berättigad, då K. M:t uttryckligen befallt att, om diskontverkets ställning vore vådlig, ej vidtaga, utan särskild föreskrift, åtgärder som störde verkets kredit — hvarom allt fullmäktige underrättades. Emellertid satte sig banko-ombudet för bankens kreditivfordringar i besittning af säkra lånedokumenter till mer än 450,000 rdrs belopp — en åtgärd, som af follmäktige gillades, på samma gång de förklarade sig ej annat böra vidtaga, än bevaka bankens rätt och säkerhet; men i direktionen insattes Kruse som meddirektör. Revisionen 1817 inskränkte sig till räkenskaperna, som fortfarande visade ett fördelaktigt resultat, och samtlige 1evisorerna — bankens äfven — föreslogo vid bolagsstämman ?med tacksamhet och erkänsla?, grundad på öfvertygelse — decharge. Men huru kunde sådan af dem tillstyrkas? Revisorerna kände ju att diskontens penningställning var förtviflad? Jo, decharge-åtgärden skedde pro forma, ?för att ej oroa aktieegarne och rubba verkets kredit?. Revisorerna hade nemligen rsett sig med ett skriftligt erkännande af direktionen, ?att den aldrig af dechargen på något sätt skulle göra bruk, hvarken mot banken, publika verk eller enskilda personer? — och vidare att, om vid en framtida undersökning angående diskontens förvaltning felaktigheter uppdagades, som undfallit revisorernas uppmärksamhet, förut beviljade decharger icke skulle vara gällande. Om dessa åtgärder erhöllo aktieegarne ingen kunskap vid bolagsstämman, då direktionen icke begärde decharge. Kort derefter erhöllo bankofullmäktige den obehagliga underrättelsen, att af den hos diskontverkets ombud i hufvudstaden, kanslirådet Wilhelmsson, befintliga kassabehållningen, som enligt rapporten utgjorde 180,270 rdr, bestod nära 158,000 rdr icke, såsom vederbort, i kontanta medel, utan i privata invisningar, deribland af den ene diskontdirektören till ett belop af 136,700 rdr, deraf endast 900 rår voro till betalning accepterade. Wilhelmsson, hvars enskilda förmögenhetsvilkor ansågos betryggande, utfäste sig att prestera säkerhet om tid lemnades honom. Rörande alla dessa förhållanden iakttogs dock den strängaste förtegenhet. Bankofullmäktige ansågo sina dispositioner tillfyllestgörande för diskontverkets bestånd, allmänheten hade icke anledning misstro diskontens ställning och depositionsrörelsen fortgick temligen jemnt. en den 27 fpmbe fann sig t. f. statssekreteraren Klintberg, som under tiden fått direkta och mera fullständiga meddelanden från landshböfdingen baron af Klinteberg, skyldig att på K. M:ts vägnar underrätta såväl bankorevisorerna som ock bankofullmäktige derom, att sådana omständigheter inträffat, som icke syntes medgif a ett vidare döljande af Malmö diskontverks tillstånd?, och att K. M:t vqe betänkt på nödiga anstalter till verkets upprätthållande, ?men att K. M:t till samma afton införväntade bantostyrelsens åsigter huru direktionen ansågs böra annorlunda organiseras?. Bankofullmäktige :föreslogo endast, att de af bolaget valda direktörerna genast borde entledigas och tre andra personer utses att jemte bankens ombud besörja verkets angelägenheter. — Men redan några dagar derefter ingick sådana underrättelser,