Aftonbladet – 14 maj 1867, sida 3

testamentet, som isynnerhet mellan de förra och Johannis evangelium. Medgifvet, att dessa s.k. differenser ej äro så många eller så betydande, så finnas de likväl der och äro ej blott skenbara, ej heller af de nyaste undersökningarne tillväckligt ?vederlagda?. En genomgående harmonistik, som skulle bringa evangelierna till full öfverensstämmelse i alla enskildheter, har derI före visat sig omöjlig, och lika omöjligt torde det vara att derpå grunda beviset för en genomgående ordens inspiration hos dem alla. Författaren aberopar en hos oss välkänd och aktdningsvärd auktoritets, IH. M. Melins apologetiska skrifter och hans bibelverk. Men det är ej auktoriteter, utan fakta, som här skola afgöra, och läro de ej undanröjda, så stå differenserna qvar oförminskade. Det gäller här isynnerhet förhållandet mellan synoptikerna och Johannis evangelium. Det går författaren illa till mods, att en svensk kyrkolärare i oflentlig skrift vågat yttra: Det tjenar till ingenting tatt dölja den uppenbara skiljaktighet, som är mellan Johannes och Synoptikerna i åtskilliga delar af den evangeliska berättelsen?. Märk här: i åtskilliga delar?, hvilka ord förf. uteslutit och hvilket må anmärkas allraminst såsom en inkorrekthet i ätergifvandet af det yttrande, man velat angripa. Dock, förf. fäster sig isynnerhet vid ordet uppenbar, hvilket yttrande, om äfven hänfördt till enstaka, mindre skiljaktigheter i de hvarannan motstälda skrifterna, ej kan annat än väcka anstöt hos den, som föreställer sig en den fullkomligaste harmoni mellan båda äfven i hvarje enskilt. Men förhåller det sig verkligen så? Finnes det ingen olikbet hvarken i dessa skrifters allmänna beskaffenhet, ej heller i enskilta uppgifter, först och främst mellan Synoptikerna sjelfva och sedan mellan dessa och Evanvgelisten Johannes? I afseende på de förra vilja vi blott påminna om det allbekanta, att enligt Math. 27: 44 begge, men enligt Lue, 23: 39 blott den ene af de missgerningsmän, som blefvo korsfäste jemte Jesus, hädde honom, samt att enligt Math. 27: 5 bortkastade Judas i templet de 30 silfverpengarne, men enligt Luc. ag. 1: 18 köpte han för dem en åker. Skilnaden må vara af ringa vigt, men den vittnar dock solklart mot ordinspirationen; ty hade denna i hvarje enskilt fall egt rum, så hade den förra icke funnits. Men vida märkligare är förhållandet mellan Evangelisten Johannes och Synoptikerna. Ty han skiljer sig från dem ej blott genom en större iderikedom, en djupare uppfattning och förandligande af sitt ämne, utan äfven genom en något olika ordningsföljd och gruppering af händelserna. Till denna olikhet i den allmänna andan och karakteren af hans författarskap komma nu äfven vissa afvikelser i det enskilta, vid hvilka vi måste fästa så mycket mera uppmärksamhet, som Johannes hemtade sin berättelse, icke såsom Evangelisten Lucas till en del ur äldre traditioner och uppgifter (Luc. 1: 1—4), utan från sin egen erfarenhet och åskådning af händelserna. I Joh. 2: 2 anföres tempelreningen strax efter bröllopet i Kana, vid hvilket Jesus gjorde sitt första tecken i Galileen, hos Synoptikerna äter (Math. 21: 12, Marci 11: 5, Luc. 7: 1) först efter Kristi högtidliga inridande i Jerusalem. Något olika äro äfven berättelserna om konungsmannens son eller tjenare, som Jesus botade i Kana eller i Kapernaum, om Jesu vandring på Galileiska hafvet (Joh. 6: 19—25, Math. 14: 26—33, Marc, 6: 49—51) samt om inridandet till Jerusalem, som enligt Joh. 12: 14 äfvensom Luc. 19: 35 skedde på en åsninnag fåle, men Math. 21: 5 i närmare öfverensstämmelse med Zach. 9: I på en åsninna och på en åsninnas fåle. Hvem ser ej, att dessa mindre skiljaktigheter äro af föga vigt i afseende på öfverensstämmelsen i det hela, men likväl ingalunda kunna brukas såsom bevis för en ordinspiration i egentlig mening. Med den uppenbara skiljaktigheten mellan de tre första Evangelierna och Johannes evangelium -fseende på berättelsen om Kristi sista påska1: wsmåltid och dagen för hans korsfästelse och dod, törhälier sig så, att efter Math. 26: 17: 20, Mare. 14: 12—17, Luc. 22: 7—16, låt Jesus åt sig tillreda och åt påskalamsmöltiden med sina lärjungar på första dagen af osyrade brödshögtiden, — det är den i4:de i mänaden Nisan (torsdagen), med hvars afton påsken begynte, och på sjelfva festdagen den 15 blef han dödad; men efter Johannes Ev. 13:1, 29 var Jesu sista måltid med lärjungarne ingen egentlig påskalamsmåltid, utan åts redan före högtiden den 13 Nisan om aftonen, hvarefter hans fängslande och förhör skedde om natten, men hans död redan påföljande dag den 14 Nisan, hvilken dag, enligt Josephus, äfven räknades till festen, ehuru det osyrade brödet började ätas först om aftonen, och sålunda kallades första sötebrödsdagen. Detta följer otvunget af beskriftängen hos Johannes, enligt hvilken Jesus förhördes, dömdes och slutligen korsfästades på tillredelsedagen för påskhögtiden (paraskevä to pascha), på hvilken dag man var angelägen, att kropparne icke skulle blifva qvar på korsec öfver sabbaten, ty samma sabbatsdag var stor? (Joh. 19: 31); äfvenså heter det i Joh. 18: 28, att då de om morgonen ledde Jesum från Kaiphas inför rådhuset, så gingo de icke in i rådhuset, att de icke skulle varda besmittade, utan att de måtte äta påskalammet, hvilket väl allrasäkrast bevisar, att Jesus efter Johannes icke blifvit kors: fäst på första festdagen den 15 Nisan, såsom Synoptikerna berätta, utan dagen förut, det är den dagen, vid hvars alton man åt päskalammet och sålunda begynte den egentliga högtiden. i Förf. (Warholm) har med åtskilliga äldre och nyare harmoniserande teologer sökt undanrödja , den anmärkta skiljaktigheten genom det helt och hållet lösa antagandet, att orden: phagein to paseha (Joh. 18:28) icke skulle betyda: äta påskalammet, utan blott i allmänhet: äta påska?, d. v. s. deltaga i påskdagens glädjemåltid, till hvilken äfven annan boskap slagtades, 5 M. B16: 2. Denna påskmåltid skulle således varit en. vanlig s. k. chagigah, och på denna hade judarne tänkt, då de icke ville gå in i rådhuset, men icke på påskalammet?. Men det finnes intet ställe, säger H. A. Meijer i sin välkända exeg. handbok, på hvilket phagein to pascha betyder annat än påskmål tiden i egentlig mening, d. ä. njutandet af på skalammet, och äfven hos rabbinerna blir aldrig uttrycket phåsach nyttjadt synonymt med chagigah. Jemf. Gesen. Hebr. Lex. Att åter, hvad hr W. likaledes tror afgjordt, paraskwä Joh. : 19: 14 aldrig skulle betyda beredelsedag till en högtidsdag, således ej heller till en påskdag, utan ; endast till en sabbath, hvarföre paraskwä to pascha , helt enkelt skulle betyda fredagen i päskveckan, synes vara helt och hållet gripet ur luften, ty det står ju icke tillredelsedag till en sabbath, utan till påsken, så att Johannes aldrig tydligare kun: nat uttrycka hvad han här menat. Vidare har W. trott, att vår Frälsares ord till Judas Iskariot Joh, 13: 27: ?Det du gör, gör snart, äfvensom lärjungarnes uttydning deraf: köp hvad ni behötver till högtiden?, icke kunna hafva afseende på påskhögtiden, utan på följande dagens glädjemåltid; men hvad de afsågo det ena eller det andra, så var det ju nu redan för sent att göra sådana tillredelser, när Jesus, enligt Synoptikerna, åt sin sista måltid med lärjungarne och påskhögtiden med natten till den 15 Nisan redan inträdt. Slutligen har författaren äfven trott att orden i Joh. 13: 1: Före påskhögtiden nödvändigt skola betyda nyss före påskmåltidens bej ynnelse. Men, såsom sammanhanget visar, betyda de endast före påskfesten. Före påsk Joh. 11:55 innebär ju icke, att den här åsyftade reningen skedde omedelbart före påskalamsätandet, hvilket ej heller alltid var möjligt, utan endast att det skedde längre eller kortare tid förut. Man ser således, att de på Hengstenbera m. fl. grundade skälen mot den uppenbara? skiljaktigheten ej hålla stånd, och att Johannes ej instämmer med Synoptikerna deruti, att Jesus firat påskalamshögtiden med sina tolf apostlar på alldeles samma tid som de öfriga judarne. Mot påståendet, att Jesus på sjelfva påskdagen skulle blifvit förd till Pilatus och korsfästad står ju icke allenast judarnes fruktan att besmitta sig före påskalamsätandet, utan äfven att kropparne sorgfälligt nedtogos från korset på tillredelsedagen, som var stor, d. ä. sammanföll med den första stora festdagen, ej blott med en dag i påskveckan, samt ändtligen det att det pinliga förhöret och korsfästelsen svårligen kunnat ske på sjelfva påskdagen, då det i allmänhet ej var tillåtet på en fest eller sabbathsdag, att utföra en rättegång eller döda en menniska. Se de Wettes Lehrb. d. archeol. p. 218. Sannolikt har Joh. velat rätta evangelisternas berättelse till följande historiskt gifna resultat: Jesus blef, doch korsfästad på fredagen den i Nisan, enigt Tredeisedagen till påskfesten. På aftonen samma dåg åto judarne påskalammet. Men Jesus åt ingen påskmåltid, utan hans afskedsmåltid den 13 Nisan, hvarmed han förband nattvardens stiftande, var en vanlig måltid (deipnon), hvilken Synoptikerna togo för påskmåltid. Pörsta festdagen var lördagen, då Jesus låg i grafven. Att denna skiljaktighet skulle kunna häfvas är mera att önska än att hoppas; men äfven om den qvarstår, och man således måste gifva företräde åt Johannis uppgift, så rubbas ej derigenom det ringaste hvarken Jesu lidandes och döds fakta, ej heller vår kyrkas långfredagsoch påskhögtid, utan endast förhållandet till judarnes påskfest och påskalamsätande, hvilket ej bör oroa kristna! Till slut vilja vi endast tillägga, att genom re AA an 2 BH