Aftonbladet – 14 maj 1867, sida 3

hutmttnderetert di Anmärkningar i anledning af filos. d:r Clas Warholms afhandling om den Heliga skrifts inspiration. (Lund 1866). Dena afhandling öfver ett vigtigt ämne inom den teologiska vetenskapen, ehuru särskilt tryckt och tillgänglig i bokhandeln, har dock blifvit utgilven egentligen såsom specimen för en teologisk profession. Den förtjenar såsom sådan uppmärksamhet såväl för innehållet, som för den kompetens som dermed åsyftas. Det är ett icke okändt förhållande med de disputationsprof som afgifvas inför de teologiska fakulteterna vid våra universiteter och särskilt inför fakulteten 1 Lund, att de måste smaka något af den anda, som der råder i vetenskapen, om man genom dem skall vinna utmärkelse och befordran. En anda af fri forskning rådde der visserligen på 1820-talet, när doktorerna Reuterdahl och Thomander der utgåfvo sin teologiska qvartalskrift. Kom sedan reaktionen och det triumvirat af teologie professorer, som i akademiska föreläsningar och i Svensk Kyrkotidning nedlade ein ortodoxa och högkyrkliga bekännelse. Företaget saknade ej uppmuntran hvarken vid universitetet, ejheller i stiften, då ej mindre än tre af f. d. utgifvarne kallades och utnämndes till biskopar. En sådan framfåne af det ortodoxa nitet kunde ej annat än locka till efterföljd. Den fria undersökningen i teologiska ämnen blef derigenom nästan undertryckt. Ty äfven n. m. domprosten Melins eljest förtjenstfulla bibelforskning och verksamhet, i början framkallad till försvar mot Strausslitteraturens insteg, går fortfarande ut på att upprätthålla de äldre åsigterna. De försvarsgrunder man sökte, dem fann man också tillräckligt i Tysklands hvarannan motsägande och rika litteratur på detta område. Doktorerna Hengstenberg, Keil, Hoffman, Kurtz, Delitzch m. fl. gåfvo härtill ypperliga bidrag. Men d:r Hengstenberg sjelf här af andra sidans lika utmärkte, men kanhända mer opartiske teologer, blifvit ansedd, och detta med rätta, såsom snarare en lärd advokat för den gamla kyrkoläran, än för en grundlig och sanningssökande apologet. Och af Hf mans, Delitzch och Kurtz teosofiskt mytologiska utläggningar eller snarare inläggningar 1 gamla testamentet hafva vi tillräckliga bevis samlade af Hupfeld, såsom t. ex. när den förstnämnde förklarar könsförbindelsen 1 Mosebok 6 kap. mellan Guds söner eller englarne med menniskornas döttrar genom hänvisningen på Kristi födelse genom den helige ande, och Kurtz åter påstår, att englarne till detta behof förtätat deras pneumatiska kroppslighet och könsmässigt polariserat deras ursprungliga könslöshet. Melin åter i sin öfverg sättning af gamla testamentet förklarar saken enligt Jobs 1 kap. 6 v. såsom ett syndafall i den öfversinnliga verlden och åberopar till jemförelse den hedniska gudasagan om heroer eller halfgudar, födda af gudar med dödliga qvinnor, hvarvid man naturligtvis måste fråga hvad den hedniska mytologien har att göra med det inspirerade innehållet af gamla testamentet? Ett mycket vanligt och ej otroligt antagande är eljest att med Alohims söner menas den fromme Seths afkomlingar i förbindelse med Cainitiska qvinnor, hvaraf uppkom det förderfvade slägte, som sedan tillintetgjordes genom syndafloden. Men detta skulle ej läta så öfvernatutligt och underbart. Att föröfrigt bibeln, således också gamla testamentet, har gudomligt ursprung, det vilja vi lika litet förneka, som att den i rikt mått innehåller höga gudomliga sanningar och fakta, hvilka för menniskornas kristligt religiösa utveckling och salighet egt och alltid skola ega den nögsta betydelse. Men deraf följer icke, att hvarje enskilt ord i gamla och nya testamentet skall vara i lika män gudomligt och inspireradt. Ty detta motsäges för mycket af hvad vi redan veta eller med högsta sannolikhet kunna antaga t. ex. om de historiska vöckernas tillkomst genom äfven mensklig öfverarbetning och sammantogning af äldre heliga traditioner och urkunder, hvarvid författarne ingalunda förhållit sig helt passivt eller varit blott den helige ande ekritgritllar. Men detta blir likväl den nödvändiga konseqvensen af hvad vär lärde författare i sin ofvananförda afhandling om den heliga skrifts inspiration yrkar. Ty han försvarar verbalinspirationen i oinskränktaste mening, och tror att utan densamma förlorar skriften sin väsentliga egenskap att vara en guddomlig Nunskapskölla och Guds uppenbarade ord. Han vill det oaktadt ej anses för någon bok: stafsdyrkare. Nej visst icke. Han synes medgifva att skriften har också sin menskliga sida, att de äldre teologerna nyttjade nog starka uttryck, när de, såsom Gerhard, kallade apostlarne ?Kristi händer och den hel. andes notarier?, samt att man icke får anse de helige författarne såsom endast mekaniska yerktyg för den helige ande, som skulle vara den ende författaren. Men hvad annan slutsats kan man göra, då hr Warholm i alla fall håller fast vid den ortodoxa lärans bestämmelser, att Gud är den hel. skrifts egentlige upphofsman, som icke blott på ett öfvernaturligt sätt genom sin heliga ande drifvit de helige författarne till att skrifva (impulsus ad scribendum), utan äfven vid sjelfva skrifvandet ingifvit dem sakerna och orden (suggestio rerum werborum). Med ordinspirationen förstår han också ingifvelsen ej endast af tankarne och det hufvudsakliga innehållet, utan af sjelfva uttrycken ipsissima verba, i Tr sats, att orden -äro-likanödvän. diga som tankarne för att rätt förstå den helige andes mening. Författaren anser detta vara sammanfattningen af det resultat, hvartill den kyrkliga teologien i inspirationsläran kommit, och tillägger, att härvid måste det förblifva för hvar och en, som tror på Guds uppenbarade ord. Man har eljest föreställt sig, att den, som tror på hufvudinnehållet af bibeln såsom en gudomlig uppenbarelse, han tror också på Guds uppenbarade ord, om också stil och skrifsätt fått i någon män bero af författarne sjelfva. Men af nyss uttalade schiboleth följer, att den som ej fasthåller hr Warholms inspirationsteori i sin ofvan angifna mening, det är som ej tror att en särskilt gudomlig impuls för skrifvandet alltid och allestädes varit nödig, emedan evangelisterna och apostlarne kunde ofta nog haft anledning dertill säväl i sitt eget inre som i yttre omstän. digheter, såsom t. ex. aposteln Paulus i de af honom stiftade församlingarnes tillstånd och frå