Aftonbladet – 14 maj 1867, sida 2

Svergo-Norge på verldsutställningen. Tidningen Patrie har börjat meddela en artikelserie under titeln: ? Arbetets historia på verldsutställningen?, hvilken på ett ganska smickrande sätt tager de förenade rikenas utställningsafdelningar till utgångspunkt. Efter en kort inledning yttrar nemligen författaren, att han vilt föra läsaren till den sal, som är bäst egnad att gifva honom smak för expositionen. Den sal, hvarom jag talar, är? — upp: lyser han — de. förenade konunzarikena Sverges och Norges. Man har 1 Stockholm utmärkt väl begripit deovna del af programmet. Ingen uppoffring har ansetts för stor; man har för en farlig transports och en mödosam öfverfarts vådor uteatt en hel skatt af v-tenskapliga och historiska antiqviteter. Hvilken olycka, om fartyget hade gätt i qvaf! Och föga fattades, må vi säga, ty samma fartyg, som var lastadt med dessa forntidslemningar, återsåg aldrig den hamn, som det lemnade stolt öfver sina rikedomar. Ja, ett skeppsbrott inträffade, men först då ingenting mer var att förlora — ingenting annat än dessa träoch jernsidor, som nyligen hade inneslutit så många mästerstycken och så många ärofulla minnen!... Det är isynnerhet i de länder, der befolkningen lika mycket genom tradition som af naturlig böjelse alltid föredrager irrfärdernas äfventyr, kriget utom gränserna framför verkstadens tålmodiga arbeten och den husliga härdens beqvämlighet, som arbetets historia erbjud:r sällsamma egenheter. Det är väl sannt, att hon, om man undantager gudstjenstföremål, högtidsbägare och redskap, som erfordras för det materiella lifvet, knappt lemnar några andra spår än stridsvapen; — men äfven desex obetydliga föremål och dessa vapen utgöra en samling af vittnesbörd om ett lokalt skaplynne som är ganska iniressant att konstatera. Det svenskt-norska mus6et röjer att börja med den skandinaviska nationens krigiska böjelser. Det visar vidare detta vilda folk, som förmår sjelf förskaffa sig lifvets tarfliga förnödenheter, men går ut att med våld hos sina grannar röfva allt hvad som länder till förståndets och själens bästa. Ty det är en sanning, att den vildaste menniska alltid är mottaglig för konstens uppenbarelser och att då han gilver vika för lyxens frestelser, förråda hans svagheter hans medfödda vördnad för det stora och sköna I När man således inträder i det skandinaviska konungarikets sektion, tycker man sig komma in i ett artillerimuseum. Det ären allvarlig anblick: ögat möter i midten en staty till häst, helt och hållet bepansrad i jern och med rika tyger; detär en rustning, som tillhört Gustaf Wasa, den förste af denna race af tappre konungar, hvilken Bernadotte fortsatte. Låtom oss stanna framför denna rustning, ty den talar ej blott om styrkans seger. Den talar äfven om en stor ids seger — ett förtryckt folks befrielse!