Aftonbladet – 11 maj 1867, sida 2

En sådan förklaring skulle vara lättsinnig, och om Preissen på det sättet ännu längel ville undandraga sig sina traktatsenliga pligter, skulle det skada sitt rykte mer, än hela Nordslesvig är värdt. Önskar Preussen uppr:ktigt, hvarpå vi ej tvifla, att se freden bevarad, gör det väl i att snart undanrödja äfven denna stötesten. Hittills har hvarken Österrike, som har rätt dertill, påmint Preussen derom, ej heller Frankrike, som är alldeles tyst, oaktadt enhvar vet, att det var Napoleon III, som tick vilkoret infördt och som lägger särskild vigt på dess utförande. Icke heller har det modfällda Danmark någonsin vågat vidröra denna sak, som angår det så nära, nej icke med en enda stafveise. Preussen har haft ett mycket längt anstånd att i full frihet sätta i verket en traktatmessigt ingången förpligtelse. Skulle nu påminnelser härom komma från något håll, så vore det bäst att våra officiösa tidningar förskonade oss från pratet, att Preussen ständigt haft för afsigt att uppfylla sina förbindelser, men att det, då andra påminna derom, icke öfverensstämmer med dess ära att uppfylla dem. Vi undanbedja oss på förhand slikt pjollrigt snicksnack. Vär sanna ära består i, att vi under alla omständigheter göra hvad vi ha lofvat och detta helst opåmindt. Att å ena sidan ständigt åberopa mnationalitetsiden och göra aen gällande till och medi hennes yttersta konseqvenser såsom nyligen i den luxemburgska frågan och ä den andra utan betänkligneter kränka denna id der, hvarest den sammanfaller både med sjelfbestämmelserätten och med traktatsrätten, skulle vara en olycklig motsägelse?