Aftonbladet – 9 maj 1867, sida 3

ue trostörvandters användning i statens tjenst som om l innebäras i 15 inyssåberopade förordning borde genom grundlagsändringen undanrödjas. Eljest ns I skulle kunna hända, att hvad man i regeringssI formens 28 S byggde upp kunde genom nyssnämnda m 8:s föreskrift vid tillämpningen rifvas neder. I is sathmanhang med kompetensvilkören till embere ten, måste derföre i grundlagen frågan om jäf oh I för främinanide trosförvandter i detas utöfning af ill j embetet upptagas och bestämmas. in I Man har riktat den anmärkning emot det fönI reslagna stadgandet, att det skulle hafva utsträckt nt I rättigheten för främmande trosförvandter alltför oI långt, isynnerhet hvad som rör domare och särtt I skildt möjligheten att blifva ledamot af högsta af domstoleti. — , sa ; 8 ) Skälet hvarför utskottet ej indantägit domare, et Jär att med detta undantag utsträckningen af rätd jtighet för främmande trosbekännare till använde ning i civil tjenst skulle blifva af för ringa ben tydelse. Embetsmannastudier äro juridiska stur dier. Embetsskolan är domareverksamhet eller ep, arbete vid domstolarne. Utesluter man domare, följer utsigten att befordras tll en hel mängd befattningar med. Det försök, som utskottet gehom förslaget gjort att gilva stadga åtreformen, så att 28 regeringsformen i denna punkt MPR: hörde att blifva föremål för reformeringar. skulle då vara förgäfves. Så länge en så beskaffad restriktion, som den i afseende på domare finnes qvar, skulle borttagandet af densamma blifva , städse föremål för reforitförsläg. Som bibehålf) landet af undantaget för domare innebär detsamma som undantag för de flesta civila embeten, som erfordra akademiska juridiska studier, skulle Rear AaAaMmMs PM . nemligen, så snart en skicklig jurist af främtiände troslära fäster uppinärksamheten på sig, . man vända sig emot detta undantag. Med -) de inskränkningar i utöfningen af ett domare. Jembete, som al det sednare momentets bestämning angående jäf följa, böra så statskyrkans som främmande trosbekännares bi ia anspråk kunna förlikas. En skicklig främmanie trösbekännare bör kunna vinna befordran t. ex. inom hofrätt, rådhusrätt och blott jäfvas i religiösa mål samt således sättas i tillfälle att fullt gagna i sitt embete, utan att väcka någon anstöt genom deltagande i religionsmål. Men bör ej undantag göras för högsta domatolen? Man här ställt högsta domstolens leda. möter lika med statsråden, emedan de närvara i justitiekonselj och ansett samma kompetensvilIkor böra gälla för båda. Detta är ej riktigt, q N nu finnes redan olikhet i kompetensvilkor. I Till statsråd kan ej utnämnas annat än infödd svensk, till ledamot i högsta domstol jemväl naIturaliserad. I högsta domstoö!en kunta dessutom Ibisittare finnäs, som ej bekänna den Lutherska läran, nemligen högre militärpersoner militära mål. Sådana bisittare kunna nemligen i sin egenskap af militärpersoner vara af hvilken religion som helst. Exempel lär jemväl finnas, att en reformert trosförvandt varit ordförande i krigshofrätten. Kah det tara någon ekadä öm plats beredes i högsta domstolen för en främmande trosförvandt, som i en viss del af domstolsärenden ådagalagt öfverträffande skicklighet? Skulle det vara lämpligt, att, derest allmänna mkningen utmärkte t. ex. en reformert trosbekännare säsom Sverges skickligaste jurist, förhindra genom lagstadganden hans insättande i högsta domsto len? Öm en sådan bisittare der afhåller sig från handläggande af till religionsvården hörande ärenden, bör han kunna göra väsentlig nytta. Man har emet främmande trosförvandters användatide med rätt att jäfva sig i vissa ärenden vidare anmärkt, att praktiska olägenheter skulle uppstå. Ingen får nemligen förordnas till ledamot i högsta domstolen under annans förfall. Men äfven nu kan ju i ett mål uppstå förfall, utan att man befarat, att ej tillräckligt antal ojäfvige ledamöter skola finnäs, och hafva vi ju här i kammaren närvarande en ledamot af högsta domstolen, utan att högsta domstolen deraf känt någon olägenhet. Men, har man sagt, det skulle ju kunna hända, att alla högsta domstolens ledamöter vore främmande trosförvandter. Huru skulle det då gå? Härpå svaras: men det kan ju hända, att ett mål vore så kompliceradt, att alla högsta domstolens ledamöter vore jäfviga. Man har ej ansett denna möjlighet föranleda till särskilda stadganden. Det finnes vissa möjligheter så aflägsna, att lagstiftaren ej bryr sig om dem, vissa konseqvenser så långdragna, att på dem man kan tillämpa Thomanders liknelse, då man jämrade sig öfver hela statens undergång såsom snart förestående, dä den s. k. Jagen om sockenbandets upplösnirg utkom. ! Af samma skäl, sade Thomander, skulle man vara rädd hvarje gång man såg en menniska gå ut genom Norrtull; man vore nemligen ej säker att han skulle gå och gå, till dess han komme att svalka sig i Ishafvets böljor. Dylika konseqvenser behöfva ej befaras. Se vi på grannlandet Danmark, der religionsfrihet i fullaste utsträckning rådt, finnes ännu ej någon af mosaiska trosbekännelsen hafva blifvit nämnd till domare. Man kan vara säker derpå, att till sådana domareplatser, der uppmärksamheten är fästad på utnämningen, sällan främmande trosförvandter kunna framställa påtagligen öfverlägsna meriter framför sökandes af statskyrkans bekännelse. En anmärkning, som jag ytterligare har att upptaga är den, att genom skyldigheten att jäfva sig i vissa kyrkliga och undervisningsmål, den främmande trosförvandten ej skulle vinna något genom det föreslagna stadgandet. Hvad man giver med ena handen, tager man igen med den andra. Men huru många gånger itragakommer sådant jäf? Huru många gånger förekommer t. ett sådant religionsmål för en domare, der ( kommer i fråga? Det kan vara någon gång i hofrätt eller högsta domstol, som en prests embetsförseelse kan komma till pröfning, eller vid underdomstol i landsort, der sektrörelse herr skar. Sällsyntheten visar sig ytterligare deraf, att ännu ej har sedan 1860 något irrlärighetsmål handlagts af allmän domstol. Är det tänk bart, att ett jäfsförhållande, som så sällan vållar förhinder för embetets utöfning, skall omöjliggöra utnämningen? Skall en skicklig jurist utestängas från en syssla, dertill han är lämplig, derför, att någon gång ett mål af ifrågavarande beskaffenhet kan komma i fråga? Är det sannolikt, att en skicklig man skall utestängas från en professorsplats i botanik, derför att han säsom främmande religionsförvandt kunde blifva jäfvig att handlägga religionsundervisningsärenden, eller från en lärareplats vid elementarläroverk, derför att han såsom deltagande i skolkollegium kunde blifva jäfvig att handlägga ärenden, som röra religionsundervisningen, eller att befordras inom ecklesiastikdepartementet, derför att han ej kommer att taga befattning med de rent kyrkliga ärendena. Och vi fråga, hvilken främmande trosförvandt kan anse såsom en nämnvärd inskränkning i hans embetsmannarätt, afhållande från embetsutöfningen i något enstaka fall i berörda hänseenden? Slutligen har jag att taga i betraktande den nvändning, som möjligen kan göras, att, derest 8 oss med vårt fria statsskick så beskaffade heter, som nu uppgifna, medgåfvos främmande rosbekännare, vårt land skulle komma att öfversvämmas med sådane, isynnerhet med mosaiska trosbekännare. Men hvilka anledningar finvas till sådana farhågor? Riktar man uppmärksamheten på förjållandet i de europeiska staerna, finner man t. ex. judarne till antal öfrerlägsna i sådana länder, som Ryssland, Österike, Turkiet, hvilka äro de länder, der det enräldiga styrelsesättet herrskat och varit mest ryckande, ett förhållande, som har sin grund i nenniskans skaplynne att älska sitt fosterland. Man lider bekymmer der, men man flyttar ej lerifrån utan särskilda utomordentliga orsaker. På grund af hvad jag nu anfört, får jag tilltyrka bifall dertillj att konstitutionsutskottets etänkande må antagas att hvila till grundlagsnlig behandling vid en kommande riksdag. j kaj Andra kammaren. jäggningen med anledning af för:tiskottets förnyade betänkande. har 1 9:de punkten föreslagit, att man från och med året näst efter i 1 Å fs 50! ter till FE der tide före del. änn