Aftonbladet – 9 maj 1867, sida 3

kongi. höghet ville försöka läkemedlet, kanske skuile Ers kongl. höghet sedan befinna sig lika re I bra som jag. nP.S. Var så god, Ers kongl. höghet, om ni smakar något af innehållet, att till mig återsända buteljen ; den skall gå i arf till mina efterkommande, som då en gång i tiden skola kunna säga: Detta är den goda prinsessans butelj? Några London-tidningar göra sig lustiga öfver det, såsom de uttrycka sig, oförskämda tilltaget, ty de kuona omöjligen tro annat, än att detta deltagande för prinsessan var förestafvadt blott af egennytta. Naturligtvis tilläto ej prinsessans läkare att hon fick smaka en droppe af John Smiths — det var arbetarens namn — husmedicin, utan tilldelades ban för sin vänliga uppmärksamhet en belöning af 2 och buteljen fick han ganska riktigt sig tillsänd. I dessa dagar har i Paris aflidit en bland de djerfvaste och skickligaste kirurger, doktor Jobert de Lamballe, en högst originel man, som gjort underverk isin branche. Doktor Lambealle begrafdes med stor högtidlighet och hade han kunnat bevittna begrafnings ceremonien. i Madeleive-kyrkan skulle hen säkerligen varit mycket nöjd med den, tv han var i lifstiden ytterst sveg för dat: Marskalk Vaillant var med i processionen och universitetets fakulteter, företrädda af granna pedeller, gjorde mycken effekt. Jobert hade, som segdt, alltid älskat pomp och ståt, han gjorde ingenting om han ej kunde väcka uppseende dermed och när han skulle företaga en vågad operation fordrade ban, utom den godtgörelse hans talang kunde göra anspråk på, att sju eller åtta åf hans elever skulle vara närvarande och omifva honom liksom en lifvakt; det var med onom som med en. mängd artister: han behöfde en publik för att änna gig vara i full besittning af hela sin förmåga. Vid en middsg, som han för ett par är .Isedan gaf för en mängd personer, höll han, till sina gästers stora förvåning ungefär följande, på fullt allvar menade tal: ?Om hrr teaterdirektörer, i stället för att vara blott slentrian-menviskor, hade något förstånd rörande publikens behof och sina verkliga intressen, vet ni hvad de då borde göra? Jo, Iså här: Vaudeville t. ex. som ständigt söker en ny Dame aux camelias, Gymnase som behöfver en förbättrad Demi Monde till vin: tern, de behöfva ju bara vända sig till Dumas fils med reqvisition på en pjes, i hvars tredje eller fjerde akt skulle förekomma en stor kirurgisk scen, en vacker operation! Kirurgen inträder — naturligtvis skulle det vara jag — omgifven af sina elever liksom en hedersvakt, jag viker upp mina rockärmar, jag tager fram mina instrumenter och nu börjar kirurgens stora cavatina. Tror ni inte, att amputationsknifvens böga ce och sågens fioriturer skulle ha lika god effekr: som era musikpjeser eller era dramer att skratta åt? Varen säkra på det! Vårskådespelare Målingue appläderas ju i ?Benveputo Cellini? när ban formar i Jera en statyett framför sufförlucken. Jeg bör väl få en rytande storm af applåder, jag som i lef vande, bloddrypande kött arbetar för min ära och för mensklighetens väl. Hvarje afton skulle ny operation företagas för att variera njutningen och på det jag skulle få tillfälle att gå igenom hela min repertoire, och hvarje äskådare skulle gå hem till sig lycklig öfver avt ba fått erfara sinnefrörelser af så välgöravde och intresserande art och med en kirurgisk tour de force skulle min ära vara populariserad, den sjuke röddad. Direkiören skulle ä sin sida gnugga händerna af belåtenhet med recetten — alla skulle bli nöjda !? Ej långt etter detta tal uppticktes det, att doktor Jobert de Lamballe var vansinnig och han förses till ett dårhus, der han förblef till sin död. Nu först börja flera personer med grämelse tala om den elyckliga stund då de enlitat ?H. M. kejsarens kirarg? om bjelp, ty de äro ö vertygade om, att ifall de ej så gjort skulle de nu hafva sin arm eller sitt ben qvar — han hade opererat många innan hans olyckliga sinnes-beskaffenhet blef upptäckt. a Man gat här om aftonen, berätter en liten Pariser-tidning, komedien La Chouanne på Ambigu-teatern. Midt under första tablån sågs en söndegsklädd berre stå och Inta sig öfver skranket till orkestern; vänd mör scenen; han torkade sig då och då omsorgsfun. i ansigtet med en blårutig näsduk. När skådespelaren Cement Just, som gär rn i sovjeux roll, för första gånmycke: rolig 34 ramösa: Här är fasligt gen uttalade sitt 3. ; hett !?, som alltid fre kallar mycket skrat, herre god me nickade vär söndagsklädo, hett ning och sade högt: mycker sapnnt, hett. mycket betydligt hett! . id godt Publiken på en teater är alltid Y!0, Bo humör. Men såg på mannen i den Jandtliga kostymen, som hade rätt mycken alkhet med Clement Justs, och någon utropade: Det är bestämdt Goujeux! — Ne i, Goujon! ropade vår man och smäflinade. — Vid första aktens slut observerades att mi nen hade en snarlik tup med Clement Ju 8t8 och flera ropade: Det är Goujeux, be 8tämdt Goujeux! — Nej, Goujon!? skrek för andra gängen vår landtlige vän och började sk. atta högt. — Hvar är gula paraplyet? —Det är blått, rättade mannen, och står der ute I farstun. Al!:a menniskor trodde, att det varen sk-tör, eom klädt ut sig för att fpela detta. skämt, men då i andra akten Clement Just. återigen upprepade: Här är fasligt hett! blef vär man tydligen förergad: — Men han har ju sagt det en gång! — sade han till: sina grannar. När i tredje akten återigen Här är fatigt hett! yttrades från egeenen, blef manen med blårutiga näeduken rtödratig i By ren at ilska och förklarade att han hade etalt sin plats och att han ej begrep hvarör man dref med honom. Vid sista tablåns lut skreko grannarne ät den förmente artin: Lefve Gouieux! — Nej, Goujon! — vår man. Här är mitt kort som utstälare... sektionen för jorabrnak... och om det ute är tillåtet i Paris ati: säga att det är armt, så borde man offentligen tillkänna rifva det. Dagen derpå hördes på bLoulevarderua: Von Goujon! och det hotar att blilika rykt art som Ohe! Lambert! blef på Napoleonsjegen för några få är sedan. Punch, den engelska skämttidningen, har ryligen utfunderat ett nytt fruntimmers-mode. utter som hattarna äro så små, söger tid fre FRA PN UAE CT få