Aftonbladet – 9 maj 1867, sida 2

Der fick hon omsider tillfälle att andas ut. Till och med under högtider och allmänna fester förlorar icke gatan Baint Florentin sin lugnu och aristokratiska an strykning. ögst få vandrare synas till? På sin höjd några husegare, som hade brådtom att hinna till sina tysta och stilla bostäder. Nära hörnet af denna gata, några steg från det fordna hotell Talleyrand-Perigord, väntade en fiaker. Bredvid densamma satt en gatpojke på en afvisare och pratade med kusken under det han rökte en dålig cigarr. Kusken, som tycktes stå på god fot med honom, hade nyss dragit fram sin pipa ur fickan och ämnade begära eld af gossen. Men en sakta hvissling i grannskapet skilde de båda rökarne och gjorde ett afbrott i deras samtal. Ut, ut, det är slut, min gubbe4, yttrade gossen lifligt och kastade sin cigarrstump i rännstenen. CHär kommer min man. Stig upp på din tron. Man skall icke låta dig vänta. Kusken steg brummande upp på sin plats. Gossen skyndade fram mot grefvinnan, med mössan i handen, Madame de Casa-Real stannade då hon -ifvit sin signal och granskade med sin vanliga snabbhet i uppfattningen såväl vagnen, och kusken som barnat, hvilket ekyndade henne till mötes. Granskningen tillfredsställde henne. Hon lemvade sin orörliga ställning och gick fram emot det numrerade åkdonet. Mouchette — ty det var han — följde henne, genomträngd af aktning för sin bästa kund.