Aftonbladet – 9 maj 1867, sida 2

STOCEHOLM den 9 Maj. Luxemburgfrågan. (Från Aftonbladets korrespondent.) Berlin den 4 Mej. De af krigsovädret omhöljda bergen ha väl icke födt någon råtta, men en liten konferens, hvilken med ett något tvifvelaktigt eller åtminstone ganska knapphändigt program sammanträder om tisdag den 7 dennes och skall från den offentliga debattens föredragningslista utstryka en af de många frågor, som sväfva mellan Preussen och Frankrike. Under hela veckan har det telegraferats fram och åter mellan London, Haag och de särskilda europeiska hufvudstäderna. Frågan gällde först hvem som skulle göra inbjudningen, England eller konungen af Holland i egenskap af storhertig af Luxemburg. Dn sednare var motsträfvig, emedan han ansåg sig mora. liskt bunden genom sin tppgörelse med Frankrike den 22 Mars och fruktade att kompromettera sig genom initiativet till inbjudningen. England å andra sidan ville icke genom att taga första steget uppgifva sin neutralitet, öfver hvilken det ifrigt rufvar, Man kom slutligen öfverens, att båda skulle bli inbjudare: Holland ofticielt och skriftligen, England muntligen genom sina sändebud vid de särskilda hofven. I sista stunden föreslog England äfven att inbjuda Italien och Belgiep, det föra landet såsom stormakt, hvilken man icke gerna kunde längre utesluta f:ån de europeiska besluten, Belgien såsom medundertecknare af 1839 års fördrag. England anmärkte på samma gång, att konferensprogrammets utsträckning till andra frågor ingalunda blefve en följd af Italiens inbjudning såsom stormakt, ty derom är man på alla håll enig, att endast Luxemburgfrägan skall behandlas på konferensen. Flera tidningars artiklar, som berättade att konferensen skulle utvidgas till en kongress, hvilken bland annat skulle företaga en revision af 1815 års fördrag, voro franska ballons dessai, hvilka mycket snart brusto sönder. Hvad Italiens och Belgiens inbjudande beträffar, så skyndade hr v. Beust, som gerna koketterar med Frankrike och Italien, att gifva sitt samtycke. Han visste dessutom, att inbjudningen icke kunde förhindras. Preussens bifall är otvifvelaktigt. Men om man påminner sig, hvilka långvariga underhandlingar med kabinettet i Wien frågan om Italiens medverkan på europeiska konferenser och kongresser forut föranledde, finner man äfven här en af dessa stora förändringar, som förra årets krig medfört. Italien har onekligen Preussen att tacka för denna de europeiska kabinetternas förändrade ställning till dess upga makt, och redan af detta skäl är fran. ska tidningars underrättelse om ett anfallsoch försvarsförbund mellan Frankrike och Italien högst tvifvelaktig. Ett mig från val underrättadt håll tillhandakommet telegram från Florens af den 2 dennes har också gifvit uttrycklig dementi åt detta påstående af tidningarne i Paris och korrespondenserna derifrån. Man skrifver dessutom till mig, att allmänheten fullkomligt misstager sig -om Ratazzis ställniog till Frankrike. Hans förbindelser med högt stående liberala män äfvensom hela hans bållning vederlägga fullkomligt antagandet, att han är ett Frankrikes kreatur. För att återkomma till konferensen, så tviflar man icke längre på dess framgång, sedan Preussen och Frankrike, om också icke direkt, likväl för de neutrala makterna förklarat sig vilja gå in på Luxemburgs neutraliseriog och den territoriella garantien. Så svart denna neutralisering blifvit formligen och traktatmessigt garanterad af de europeiska makterna, men också först då, skall Preussen uppgöra erforderliga öfverenskommelser med den luxemburgska regeringen om fästningens utrymmande och eventuelt dess slopande. Man hade här, såsom bekant är, utgått från den grundsatsen, att den preussiska ockupationsrätten i Luxemburg utgör en del af det europeisktryska försvarssystemet mot Frankrike. Nu skall en europeisk garanti inträda i stället för den preussiska, så att, om den luxemburgska nationalitetens sjelfständighet skulle hotas, Europa måste blanda sig i saken till dess skydd. Luxemburgs faktiska besittning var så tillvida en tvifvelaktig under pant, som i händelse af krig innehafvandet af fästningen, enligt hvad erfarenheten lär, är af föga vigt, samt Luxemburg ligger utom den preussiska försvarslinien mot Frankrike och skulle ha behöft en särskild arm af: 40—50,000 mean till sitt betäckande, på samma gång som punkten enligt militära auktoriteters omdöme icke är tillräcklig för ett offensivt tilltag mot Paris. Ur dessa synpunkter anses här Luxemburgs genom earopeiska traktater garanterade neutralisering såsom en antaglig uppgörelse, och det öfvervägande flertalet är at den åsigten, att för katastrofen af ett blodigt krig mellan de båda stora kulturfolken i mellersta Europa är det omtvistade föremålet, så snart Tysklands ära och defensivsystem ej lida deraf, icke en bevekelsegrund som kan rättfärdigas inför Gud och menniskor. Visserligen bli icke genom den luxemburgska frågans lösning alla sväfvande problemer på samma gång lästa. Det återstår tillräckligt med brännbara ämnen, för att icke låta verlden få varaktigt lugn. Man kan icke tala med någon af de väl underrättade diplomaterna och statsmännen, som icke, trots konferensen och luxemburgssakens sannolika biläggning, med bekymmer motser framtiden. Alla opartiska och med de europeiska förhållandena förtrogna personer betrakta det nuvarande resultatet såsom en aus, såsom ett uppskof med tvedrägten, vars varaktighet icke kan beräknas, men Der fick hon omsider tillfälle att an