Aftonbladet – 4 maj 1867, sida 3

Article Image
kså intet egentligen hufvudsakligt. När varje detalj var fulländad blef resultatet id en stor summa, men icke alltid ett ut helt; det blef icke regelbundet, men de dess flera vackra sidor. Här var det nellertid texten, som bestämde, ty en era ordagrann öfversättare än Meyerbeer or aldrig funnits. Var librettons karakter onseqvent och poötisk så blef musikens det Iltså äfven; men sjelfständigt danade tononstnären ingen individnalitet, så trogen ar han i delsrnes afteckning. Såsom exmpel på det förra nämna vi Marcel och ides, konstverk som alltid skola ektas och rkännas; på det sednare, bland andra, Roort och Vasco, anslående, mena osarmmanngande partier. Bipersoaerna äro nästan miligen ypperligt framställda i Meyer,cerg verk, ty här var texten blott skizzesd; och i förmågan att träffa ögonblicket, it gifva äfven det som kan synes musikaiskt omöjligt ett klart, nästan påtagligt utryck, var tonskalden en verklig trollkarl. Ved alla sina brister är och förblir han stor; van är en storhet quand möme. Så är han äfven i Afrikanskan, det sista rk af den lysande firman, Scribe Meyerser, som nu omsider kommit 083 till del. Ämnet ur ofaniligt inkonseqvent, och har medgifvit den trogne maöstron att dena t helgjutet konstverk. Deremot har det mnat honom många situationer och lyripointer af rik skönhet, och dessa har in ypperligt återgifvit. Så finna vi i försia akten en intagande romans, af elegisk önhet; en trio, hvari don Diegos faderliga välmening, Inez smärta och don Pedros stirytelse med lika klarhet afmålas: slutzen den högst intressanta råd sen, som, ligt vår tanke, är arbetets bä Lagenevais, som höjer Afrikanskan till skyarne, ar med rätta emellertid om d:nna första kt, att den erinrat honom om den stadsport. som inbyggarne i Miudos gjort så stor att Diogenes fruktade det hela stacden skulle pringa ut derigenom. Silnatio. nära nog maka tecknad. Vascos recitaliv är hcstämdt och ädelt, de begge fångna framså med karakteristick lflighe plägninoens konv.rsationsstil, som småningom öfvergår till ordvexling, larm och raseri; Tascos dom och försvar, allt röjer mästaren. Andra akten är redan mera oj men erbjuder i sådana punkter, Afrikenskoans hemlandssång, riturnellen före Neluskos inträde, den itslienskt roelodiska iaon, ett intresse, som kulroinerar i slutmret, den i alla hänseenden rika och ut märkta septetten. Tredje akten är en af dessa nödfallsåtgärder, Kvarigenom maöstron sökt förskeffa sig verlden till auditorium; men en mindre oskyldig än zigenarskramdr be na (ö ge Ör så de 16 5 fr al L Re MD Nm 0 3 mel och skridskodans, i så måtto att den i en hel afdelnivg förnedrar musiken till äckompanjemang åt ett panorama. Vascos entre bör dock nämnas såsom undantag. I fjerde akten har kompositören sökt träffa len särskild orientalisk färgton, hvilket äf. ven till en viss grad lyckats honom. Marschen och invoketiocen äro praktnummer och den stora duon är, likasom hela skten melodisk, om den än, enligt textens befallsing, förbryllar oss rörande Vascos karakter. Dennes kavatina målar tr get en djup slostämning, och Neluskos förtviflan ahålles med gripande kraft. Femte aktens jan är dramatiskt omistlig, emedan det Salikas beslut, som utgör dess ämne, är den skönaste tolkniug af hennes hela väsende; I hvaremot scenen vid manzanilloträdet, med a fängslande musikaliska fägring, är idel ix. Mellan dessa båda scener sker i orkestern pågot märkvärdigt, den strängiustrumerternas unison i sexton takter, som aj mång.n ansetts säsom ett verkligt voder af egendomlig uppfinningsgåfva, och i sanning äfven gör ett präktigt intryck. Ka pellet har äfven föröfrigt mycket att sköt lj och i instrumentationens färgprakt stär ope Iran högt. Särskild uppmärksamhet förtje par den korta introduktionen, byggd på et motiv ur septelten tillika med Inez romans och den skulle äfven vinna en sådan ut märkelse, om åhörarne verkligen kl. balf berunne sig på sina resp. platser. Då vi hinna att skrida till en redogörels för operens förtjenstfulla återgifvande skal detta gifva oss tillfälle att närmare gransk: h-ad vi nu blott i korthet kunnat anmäla

4 maj 1867, sida 3

Thumbnail