Aftonbladet – 4 maj 1867, sida 2

Det är med lifligt intresse och i allmänhet med stort nöje man tager kännedom om det betänkande, som afgifvits af särskilda utskoitet för jordbrukets angelägenheter. Af den allra största betydelse är isynnerhet utskottets framställning af landets näringsförhållanden. Då man tager i be traktande detta utskotts tillkomst och sammansättning, skall det svårligen kunna tillvitas detsamma någon benägenhet att utföra blomstermålningar? — för att begagna det banala uttryck, som man funnit för godt att använda om skildringar af landets framsteg på sednvare tider. Snarare hade åtskilliga ledamöters föregåenden kunnat gifva anledning befara, att utskottet, om deras åsigter fått göra sig gällande, skulle ha för nationen framiagt ett temligen dystert nattstycke. Men det är blott en enkel gärd af rögjvisa att erkänna, att i utskottets redoIse för faktiska förhållanden man icke kr någon biafsigt, hvarken af det ena andra slaget, utan ett samvetsgrannt ödande att framlägga sanningen. Ett allvarligt studium af redogörelsen för denna af riksdagens egna förtroendemän verkställda undersökning, bör derför blifva af största gagn för skiogrande af oriktiga föreställningar, som partisinnet och målsmännen för åtskilliga enskilda intressen sökt, och i någon mån lyckats, att utbreda. Af de i stort antal meddelade statistiska redogörelserna inhemtar fosterlandsvännen med glädje de högst betydande framsteg, som våra flesta näringar gjort på det sednaste årtiondet, och isynnerhet den ofantliga utveckling, som jordbruket vunnit, äfvessom att de sista årens tryckta finansiella ställning utöfvat ett vida mindre ioflytande på förhållandena i detta hänseende än man kunnat befara. Några näringsgrenar ha fortfarit att gå framåt, ehuru icke så hastigt, som under de närmast föregående åren; andra ha hållit sig uppe på den uppnådda höga ståndpunkten och blott några få ha gått något, ehuru obetydligt, tillbaka. Ett enda och sorgligt undantag för reter sig dock i detta hänseende: det är förhållandet med vår sjöfart. Och i sanning kommer man icke vid en öfverblick af samtliga näringars tillstånd till den öfvertygelse, att om här erfordras en särskild undersökning af orsakerna till någon näringsgrens förtvining, så är det just sjöfarten, com förtjenade en sådan uppmärksamhet. Om man utan en sådan undersökning kan drista ett omdöme i detta afseende, så skulle vi vilja antaga, att rederirörelsens tillbakaskridande har sin grund till någon del deri, aut den stora verksamheten i andra riktningar absorberat våra kapitaltillgångar och ledt dem bort från ifrågavarande näringsgren; men också till en icke oväsentlig del i den tryckande beskattning, som tynger på och småningom förlamar vår sjöfart. Utskottets eget slutomdöme efier framläggandet af de statistiska redogörelserna för näringsförbållandena, är af följande lydelse: Om vi, med blicken fästad på våra närmgars och vårt kommunikationsväsendes snabba utveckling såväl under de sednaste årtiondena i allmänhet, som äfven särskildt under de sistförflutna åren, dessutom påminna oss den jemna och regelmessiga fortgången af våra befolkningsförhållanden, hvarom ofvanföre är taladt, måste vi erkänna, att icke så ringa skäl förefinnas till tacksamhet för det förflutna och till hoppfull verksamhet för en framtid, som i mycket synes vara löftesrik. Den tafla utskottet haft att framställa öfver våra näringars framsteg har derföre ej kun nat annat än blifva ur flera synpunkter ganska ljus; att framställa den annorlunda, att, af ett skäl eller annat, förtiga eller förringa den mnärvarande ställningens ljusa sidor, vore icke blott ett åsidosättande af den tacksamhet vi äro skyldige för det myckna goda vi under en mer än 50-årig freds välsignelser fått åtnjuta, det vore ett misskännande deraf, att den fasta tillförsigt, som är ett oundgängligt vilkor för all ädel och kraftfull verksamhet samt en borgen för dess framgång, lika litet kan förenas med ett ringaktande af våra krafter eller en öfverdrifven misstro till vår ställnings hållbarhet, som den kredit i utlandet, af hvilken vi i sjelfva verket äro i behof, skulle kunna vinnas genom klagovisor eller ett obilligt nedsättande af vårt lands obestridliga fördelar och framsteg. Men nekas kan icke hek ler, att taflan öfver vår ekonomiska ställning äfven har sina skuggor, och dessa icke obetydliga. De hafva mindre synts i den föregående skildrii gen af våra näringar, men då utskottet nu öfvergår till en framställning af de finansiella förhållandena, skall det visa sig, huruvida utvecklingen af våra rörelsemedel och våra kreditanstalter hållit jemna steg med den raska tillväxten af vår industri. Redogörelsen för den finansiella ställningen ger utskottet anledning till denna slutbetraktelse: Utskottet har här ofvan sökt att med de statistiska siffrornas — helst de officiella — bestämda och osminkade språk, utan all färgläggning, bringa i dagen det verkliga tillståndet. Dessa siffror hafva i mycket visat ett gynnsamt resultat; i vissa fall hafva de synts utskottet böra bidraga att skingra öfverdrifna farhågor, i andra deremot häntyda de på ett betryck, som icke låter förneka sig. Vare sig man betraktar de i så hög grad förökade lagsökningarnes och konkursernas antal samt fastighetsköpen efter utmätning eller konkurs, de i allmänhet under de sednare åren betydliga penninguttagningarne ur sparbankerna, den tilltagande emigrationen och et, åtminstone inom åtskilliga län, förökade antalet af fattige, äfvensom af kringstrykande sysslolösa personer, fabrikernas och manufakturinrättningarnes långsammare fortskridande mot hvad förhållandet var under förra decenniet, meTtalliska kassans och de utelöpande riksbanksedlarnes högst betydliga fallande eller jordbrukarens af allmänna hypoteksbanken icke tillfredsIställda behof af förlags. och rörelsekapital, framstår tydligt en finansiel förlägenhet, som, med nuvarande medel, svårligen synes kunna afhjelas. Tages derjemte i betraktande, såsom alltför väl kända omständigheter, att, i brist af penningar för fast placering, fastigheter med svårighet kunnat afyttras till pris, jemväl understigande taxeringsvärdet, hvaraf följden varit, att imteckningsegare stundom måst vid tvungen försäljning öfvectaga pantförskrifna egendomar — att flere panträttsinnehafvare med yngre förmånsrätt gålt miste om sina fordringar — att jordegare icke utan alltför stora svårigheter och uppoffringar kunnat förskafla sig nödiga förlag till de förbättringar, som en ändamålsenligare hushållning kräfver, och att i samma utsträckning som förut lemna den ej jordegande befolkningen arbete och förtjenst, hvarigenom samma befolkning i vissa trakter ökat fattigklassen med der: med förknippade bördor för jordegarne — samt att till och med försäljning af utmätt lösegendom flerestädes vaärit nästan Omöjlig; — så synas i sanning flera exempel på den allmänt befint liga penningförlägenheten ej vara erforderliga. Re dan under föregående riksdagar har också samma fråga varit å bane, enahanda klagan (om ock icke i lika hög grad) hörts från olika delar af landet. Förslag hafva framställts till det ondas afhjelpande, till den betryckta jordbrukarens undsättning, men utan påföljd. Tillståndet sedan dess har, såsom synes af ofvanstående statistiskekonomiska redogörelse, ingalunda förbättrats; flera af länsstyrelsernas nyss utgifna femårsberättelser för tidrymden 1861—1865 bära derom ojäfaktiga vittnesbörd, och landtmannens särdeles tryckta ställning i följd af inskränkt penning. tillgång och låga spanmälspriser, särdeles under närmast föregående åren, har framhållits i regeringens egen riksdagsberättelse. Det vore orättvist och otacksamt att påstå, det verklig nöd är å färde, men att en svår förlägenhet förefinnes, torde vara obestridligt. Oaktadt jordbrukets och näringarnes i allmänhet både storartade och i flera afseenden löftesrika fram. steg, är ett betryck omisskänneligt, som, om det länge fortfar, lätteligen kan komma att menligt inverka på och sålunda väsentligt hämma den vackra utvecklingen. För näringsidkaren i allmänhet och särskildt för jordbrukaren tvekar utskottet icke att anse den nuvarande finansiella ställningen såsom i hög grad ogynnsam, om än olika i olika län. NTA AN SAR EE ERA OTIS Ör I —