Aftonbladet – 3 maj 1867, sida 3

get att utse ledamöterna till riksdagens första kammare, och att, i händelse vid dessa val omröstning pr capita infördes i stället för nuvarande beräkning af röstvärdet efter skattebidrag, karaktersskilnaden de båda kamrarne emellan skulle utplånas och grundvalen för den första kammaren rubbas. Detta argument har emellertid afseende endast på pr kapitaomröstningen och torde derföre ej ega tillämplighet på det förslag till graderad röstskala, som jag längre fram skall hafva äran framställa, och hvilket, jag vågar hoppas det, åt den större förmögenheten tillförsäkrar allt det inflytande, som den, ur synpunkten af att dess innehafvare måste anses företrädesvis representera samhällets konservativa intressen, rätteligen bör ega. Såsom ytterligare skäl mot en förändring har utskottet anfört, att hvars och ens inflytande på besluten bör stå i förhållande till hans bidrag till kommunens gemensamma utgifter. Jag tror ej att af denna sats, äfven om den för öfrigt vore riktig, med nödvändighet följer att förmögenheten bör antagas utan all inskränkning till måttstock för rösträtten — en åsigt, som icke ens hvilar på verklig rättsgrund, om man jemväl tager de faktiska förhållandena med i beräkningen. Kommunens utgifter bestridas nemligen ej uteslutande af medel, som uttaxeras af dess medlemmar efter deras förmögenhet; utan tillflyta äfven från andra källor, som äro för inkomstoch förmögenhetsskatten alldeles främmande. I sådant afseende är jag i tillfälle att upplysa, att för Stockholm uppgå de för år 1867 beräknade inkomsterna till 2,443,704 rdr och att deraf 1,150,000, eller nära halfva beloppet, ej tillkomma genom uttaxering af kommunens medlemmar, utan inflyta af diverse afifter för fartyg, varor som mätas och vägas m. m., hyror, andel af tolagsersättningen, bränvinsmi nuteringsafgiften, fattigoch sundhetsafgiften, hvaraf en del utgår efter hufvudtal, m. fl. inkomsttitlar, som jag till undvikande af vidlyftighet här ej vill uppräkna. Att tillförlitligt beräkna i hvad mån de fattiga och de rika bidraga till dessa sednare kommunalinkomster torde i sjelfva verket vara omöjligt. Men sannolikhet finnes ej derför, att bevillningen härvid utgör den rätta jemförelsegrunden, och dess giltighet såsom absolut röstberäkningsgrund blir dermed också försvagad. Slutligen har utskottet sagt, att den likgiltighet för kommunens angelägenheter, som åtskilliga motionärer förmenat förefinnas och härflyta af nu gällande röstberäkning, så mycket mindre borde få antagas vara häraf föranledd, som intresset icke skulle hafva visat sig lifligare vid riksdagsmannavalen. För att visa halten af detta utskottets påstående vill jag endast anföra, hurusom vid sednaste riksdagsmannaval i Stockholm, bland 7000 valberättigade öfver 3000 deltogo i valet, men deremot vid sednaste valet till stadsfullmäktige för hufvudsgaden inom en valkrets med 3330 valberättigade endast 172 personer begagnade sin valrätt. Af dessa röstande hade, efter hvad jag vill erinra mig, endast fyra mindre än 20 röster under det att i valkretsen funnos öfver 2500 personer med sådant lägre röstetal och de 172 deltagande i valet utgjordes hufvudsakligast af dem som hade ett stort antal röster. Detta förhållande torde bättre än något annat bära vittne derom att den af af motionärerna omförmälda likgiltigheten för deltagande i de kommunala valen verkligen förefinnes och att den har sin grund i den gällande röstberäkningen. Jag har inskränkt mig till att tala om förhållandet i Stockholm, emedan jag ej eger tilläcklig kännedom om förhållandena i rikets öfriga städer. Af samma skäl är det endast för Stockholm som jag här vill föreslå en förändring den kommunala röstskalan; — förvissad som ag är att de representanter från andra städer och landet som här begärt ordet, ej skola underåta att med afseende på de kommunala författningar, som äro gällande för städerna utom Stockholm och för landet, föreslå de ändringar i östskalan som äro lämpliga. På grund afhvad ag nu anfört får jag äran hemställa, att kammaren ville för sin del besluta att vid val af stadsfullmäktige för Stockholm den skala måtte intagas, com enligt K. M:ts nåd. förordning den 20 November 1863 är bestämd för rösträtt å kyrkostämma, sålunda att bevillning intill 8 rår gifver L röst, intill 16 rår 2 röster, intill 24 rdr 3 röster och o. s. v. till 20 röster, hvilket är det högsta röstetal som tillkommer en röstberättigad, samt att betänkandet återremitteras på: det att utskottet nå bli i tillfälle att i kongl. förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm föreslå de föränlringar som af detta beslut föranledas. Då jag öreslagit en tjugugradig skala väntar jag mig let inkastet att detta förslag är godtyckligt, och ag måste erkänna riktigheten af denna anmärking såtillvida, som hvarje röstskala liksom hvarje ensus aldrig kan vara absolut rättvis. Men den f mig föreslagna skalan har framför hvarje anan den fördelen att ha häfden för sig och att edan ha varit tillämpad på en likartad instituion i hufvudstaden, och visst är att genom anagande af denna skala den förhandenvarande rättvisan skulle minskas, liksom ock att det nissnöje skulle i väsentlig mån undanrödjas, om nu låter tydligt nog höra af sig från dem, vilka bära tungan af de alltjemt ökade skatteidragen, men se sig uteslutna från allt verkligt nflytande på kommunens angelägenheter. —E RR OA RR RR RK KA KAR oo AR KK Oh pm mm om