Aftonbladet – 3 maj 1867, sida 2

Denna granskning lemnade icke någo! synnerligt Jusnande resultat. Och den orubbliga säkerhet hvarmed denna granskning undergicks, visade så klart som dagen, att om det å ena sidan fanns en temligen befogad farhåga, så fanns också å dena andra ett euveränt lugn, n sjelfmedveten kraft. Polisagentens okände interlokutör var insvept i ena lång jerngrå kappa, och bar på sitt hufvud en filthett med breda brätten, skickligt ditsatt, att det var fullkomligt gt att upptäcka ens en skymt af hans omöj haka. Icke synnerlist stor till växten, men stödd på ett par ben, solida som tvenne murade pelare, tillät han Charbonnean i allt lugn tillfredsställa sin nyfikenhet. Då han omsider ansåg sig ha.va medgifvit nödig tid för denna lilla hemliga operation, ytirade han långsamt: Nåväl! kamrat, ni kan väl icke säga att jag brister i artighet? Jag her nu länge nog låti: er taga mått utaf mig. Ni börpbu batva fullkomligt reda på mig. Detta yttrades i en till hälften allvarsam, till hälften skämtsam ton. Charbonneau, som nu öfvervunnit sin första oro, försökte vända hela saken till skämt. Derigenom trodde han sig lättast kanna komma till rätta med sin entagonist. Han svarace derför så muntert han förmådde: CHuru, min bästa herre, om jag känner Pr... men jag känner e inte det allra minsta. Ah! ni förvånar mig, sade mannen i len länga kappan med lätt ironi. Huruså?X Derför att man i er ställning — jag ber