Aftonbladet – 3 maj 1867, sida 2

prestationer. Soiren, hvars program gaf det vackraste vittnesbörd om det omfattande i den förträffliga pianistens repertoir, inleddes med Mozarts F-dur-Sonat, hvars ädla enkelhet troget återgafs; och sedan konsertgifren genom Mendelssohns Stora E-moll-Fuga, med preludium och koral, gifvit ytterligare ett bevis på högre konstnärlig smakriktning, lät han under den återstående delen af aftonen sin obegränsade färdighet briljera i kompositioner, som tillstadde utförandet rangen af att vara det hufvudsakliga. Schumanns Toccata (opus 7), ett arbete, hvaråt denne store kompositör egnat synnerlig omsorg, och hvari han vunnit den högsta formfulländning, undantaga vi härifrån; men i de andra numren, af Chopin, Liszt, Satter, Henselt, Schubert och Tumagalli, var det den förfinade elegansen, den oförvägna bravuren och den hänförande kraften i föredraget som, öfverglänsande det musikaliska innehållet, oemotståndligt intog åhörarne. Konsertgifvarens eget Poöme damour? och Schuberts Imprompta? anslå emellertid äfven genom djup känsla och genialiska motiver. Sin vals spelade dr Satter med synnerligen behagfull finess och i Tumagallis ?Pendula? var hans pianissimo särskildt beundransvärdt. At den utmärkte improvisatören hade man denna gång gifvit ämnen, som satte hans fyndighet på det hårdaste prof, då han måste söka att sammanlänka och med hvarandra sämja ett af B-ethovens rent kolossala motiver och Il Bacio? af Arditi samt Webers ?Aufforderung zum Tanze?. Resultatet blef emellertid iysende och förvärfvade virtuosen allmänt erkännande.