Aftonbladet – 3 maj 1867, sida 2

Gatorna började blifva kolmörka. Han sökte göra sig reda för platsen. Men ehuru fullt öfvertygad om sitt nederlag för ögonblicket, uppgaf den sluzge spionen icke hoppet att återfinna spåret. Han aktade sig noga att taga ett enda steg, eller göra en rörelse, af fruktan att förlora tråden af sina undersöksingar. Godt!? återtog han efter några ögonblick, ?jag ser Champs Elysåes... Det är redan något att veta att reträtten icke är mig afskuren. I brist på bättre vill jag, innan jag riskera något, noga fästa i minnet belägenheten af den port, den öppning genom hvilken jag gick ut. Förr eller sednare kan det blifva till nytta. Han gjorde sitt bästa för att upptäcka den. Men det var förlorad möda. Huru han spände upp ögonea och letade efter en öppniog, huru han kände på och undersökte muren, så fann han ivgentiog, absolut intet! Hvarje sten ver på sin plats. Icke en skymt af någon port eller något fönster. Muren sträckte sig oafbrutet till en längd af sextio eller åttio metres. Ah! det här var starkare än allt det anira!4 ropade hr Charbonneau, ursinnigt stompande i marken. Inate en glugg! inte tt råtthål ens! Och likväl är jag säker att icke hafva passerat öfver de der butelj vottnarne, som garnera den här fördömda muren! — Fördömda näste! — Nå, jag fär ngenting veta! det är så skrifvet! Bah, it noga öfvertänkt, så är mitt uppdrag utättadt. Jag är icke bestulen, eftersom jag ar mina femhuniira francs i fickan... framåt lå!... Saken är verkligen icke så dålig, mo den ser ut.