Aftonbladet – 3 maj 1867, sida 2

m dena påräknaade inkomsten, utan att sueriet det oaktadt aftager; den andra, att ot hela den nuvar nde bränvinslagstiftninen kan uppst en reaktior, hvilken mäända icke stannar vid att undanrödja de fverdrifter till hvilka man i afseende ä den ittit hänföra sig, utan äfven bortsopar dess oda sidor. Men antagom de mest fördelaktiga resulat af de beslutade åtgärderna: att folket an bära de ökade bördorna utan att digna inder dem, och att de ifrågavarande skatteitlarne lemna den ökade inkomst man af lem pår knat, så återstår dock en stor våda, om är med dem förknippad och som det ordras mycken fasthet hos representationen tt förebygga, den vådan nemligen, att lessa skatteförhöjninger, voterade för att etäcka en tillfällig brist, antaga karakteren f ständiga skatter. En gång bifallna skola le efter all anledning upptagas till samma velopp i regeringens blifvande inkomstberäkningar. Om de medel, som de inbringa, cke då behöfvas för att fylla någon brist, så skell det säkerligen icke saknas nya behof, ör hvilka man skall påstå dem vara erforderliga. Det är väl bekant huru uppfinningsrika vederbörande i detta afseende äro. Man har derpå hafi ett ganska talande vittnesbörd äfven vid denna riksdag, då, ehuru sparsamhet varit dagens lösen, proklamerad till och med från tronen, regeringen icke aktat för rof att af det hårdt tryckta folket begära icke mindre än 140,000 rdr (säger etthundrafyratiotusen) till bostäder åt — hofvets stallbetjening! Det är sannt att detta anspråk nu blifvit afvisadt så som det förtjenat; men beslutet derom fattrdes under intrycket af den nu förhandenvarande statsbristen. Har man en gång lyckats att så drifve upp skatteroa, att öfverskotter ånyo blifva att påräkna, så är det att befara att riksdagens motständskraft med afseende på anslagsfordringarne kan komma ait icke obetydligt minskas. Det bör derför blifva en samvetssak för hvar och en, som nu medverkat till ifrågavarande afgifters höjande, af öfvertygelse att detta var ound. vikligt, att också bjuda till att få dem åter nedsatta så snart någon brist icke vidare finnes att betäcka. Det har vid innevarande riksdag ordats mycket om hvilket beskattningssätt är ati föredraga, det direkta eller det indirekta. Vi vilja icke nu upptaga denna fråga til behandling i hela sin omfattning ochi hvac den rörer anskaffande at medel lör de stän diga siatsbehofven. Men det tro vi os: kunna påstå, att då det gäller att fylla et tillfälligt och hastigt öfvergående behof, si har anlitandet af den indirekta beskattnin gen städse den våd n med sig, att den till fälliga förhöjningen blir en permanent. Ha deremot en direkt beskattning blivit åiager för ett tillfälligt behof, så kan man var: viss art den försvinner med beholvet; 1y er särskild skattetitel på debetsediarne eller er förhöjning i allmänhet -:f den direkta be villningen, gör sig så kraftigt jämind at den nog blir atskaffad så fort som möjligt Vi bekisga, att man vid den devna riksdag för undvikande af det miss ör slunden som en förhöjning af den dirckta beskatt ningen skulle framkalla, väl mycket sluti ögonen till för de framtida vädorna,