Aftonbladet – 3 maj 1867, sida 2

Han följde efter henne, teml gen förlägen. Charbonneau misstänkte väl att flickan gjorde narr utaf honom på ett främmende språk; men he:r Charbonneau var en god filosof och anså2sig aldrig förnärmad, så vidt man icke förolämpade honom på god franska. Lika godt, tänkte han, jag är icke miss. nöjd med det fälttåg jag nyss slutat. Om man förstår att sköta saken rätt, kan den blifva inbringande. Början ser lofvande ut.? Under tiden fortsatte han sin väg framåt, tills han helt oförmodadt befann sig framför n mur, som höjde sig tio fot öfver hans hufvud. Han ämnade ånyo göra quarteronen en råga, utan att ihågkomma hennes okunnighet i franska språket, då muren öppnade sig, flickan pekade på den öppning som borde lemna honom väg, visade honom sitt behagligaste småleende och helsade liksom för att taga afsked, i det hon med handen gjorde en rörelse, som påtagligen betydde: arväl, min vackre vän. Han gick maskinmässigt ut genom öpp: ningen. Muren tillslöt sig åter. Ett rof för den yttersta häpnad betraktade han denna rörliga mur. Medan han funderade, om icke hans bruna Ariadne hade någon del i dessa på hvarandra uppstaplade stenars rörlighet, klingade ett muntert och gäckande skratt i hans öron. Han lyssnade. Anita ropade åt honom utan den ringaste utländska brytning: ?Godnatt, herr Charbonneau.? Derpå blef allt tyst. Fördömda negrinna! utfor polisagenten. Hon har läst in mig! Bah! Men hvar fan är jag? Hvart har hon fört mig?? Natten inbröt.