Aftonbladet – 29 april 1867, sida 3

GnRN, MLdIl LIGG GIVEN SUTARE, EA MA on sig, ty man borde komma ihåg, huru det gått 1812, då man stiftade en ny beväringslag utan folkets hörande. Huru skulle man väl vid sin hemkomst blifva af sina kommittenter emottagen, om man med sin röst bidragit till antagande af en, lag som förpligtade alla att göra krigstjenst. Äfven de flesta af denna kammares ledamöter skulle ju, om utskottets förslag blefve godkändt, vara beväringspojkar, och landet skulle väl icke vara så välbetjent med att kammarens samtlige ledamöter vore gubbar. Det vore icke rättvist att jordegaren på samma gång skulle tyngas af indelningsverket och dessutom sjelf vara tvungen att göra krigstjenst. Innan indelningsverkets börda lättas, kan man icke gå in på någon allmän värnepligt. Insäg icke heller, hvarföre vi nu mer än törut skulle hafva behof af någon landtstorm; armen är nog nu liksom förut tillräcklig till landets försvar. Ville icke emottaga några skurpenser för hvad bondeståndet vid sista riksdagen gjort; K. M:ts förslag hade icke gått så långt som utskottets, och hvad som egentligen väckt ovilja mot det förra var lottningssystemet. Yrkade återremiss. Hr Olof Larsson instämde med den föregående talaren. Hr Hedenberg talade för bifall. Hr Mureo hemställde till de ledamöter af utskottet som här besvarat framställda anmärkninvar att visa litet mera tolerans emot olika tänkande, än åsigterna kunna vara olika, så är dock öfvertygelsen uch käck. fäderneslandet hos alla lika varm. Trodde icke att if. M:ts förslag var så utdömdt af allmänna meningen. Åtminstone tyckes utskottets förslag röna ännu mindre sympatier, och det vore icke att undra på, då det fordrar större uppoffringar. Erkände riktigheten af de principer, på hvilka utskottet byggt sitt förslag, men mycket beror tven på sättet, huru principerna tillämpas och i detta hänseende trodde tal. att K. M:ts förslag ade företräde, om blott lottningen kunde und kas, och detta vore ingen omöjlighet. Frågan r, huru man på bästa sätt skall tå en väl öfvad och väl beväpaad arme. Då vi icke hafva råd att underhålla någon stor armå, bör äfven hvarje apenför man öfvas så, att han kan inträda som reserv. K. M:ts förslag hade äfven deruti före träde, att det behöll den allmänna indelningen. Men då nu indelningen icke är tillräcklig, så måste man åtaga sig ökade börjor. Den allmänna värnepligten hafva vi ju redan en gång åtagit oss. Icke bör man köpslaga om fosterlandets försvar, så att man vägrar att åtaga sig en börda, innan man blifvit af med en annan. Vi få ej riksdag efter riksdag undanskjuta denna vigtiga fråga. Den långa fredea har insöft oss, men vi böra ej glömma den föregående tiders olyckor, utan beakta de sista årens händelser. 1809 var det en envåldsregering som drabbades af ansvaret för försummelsen at ordna försvaret, men nu vore det svenska folkets representanter som detta ansvar drabbar, men ett sädant ansvar .kunna och böra vi icke ådraga oss. Tal. slutade med att yrka återremiss, och att utskottet i sitt nya förslag närmare skulle följa K. M:1s förslag. Hr Hedengren instämde med hr von Troil och ansåg att det skulle vara mycket sorgligt, om kammaren nekade att godkänna de principer utskottet här uppställt. Då det gäller att försvara landets sjelfständighet, så får man icke så noga väga bördorna, ty om vi en gång skulle komma att dela Polens öde, så få vi nog åtaga oss vida större bördor, än dem utskottet föreslagit. 50,000 man äro ingalunda tillräckliga att försvara vårt vidsträckta land, utan beväringen måste ock tillräckligt öfvas, ty den största misshushållning med både blod och penningar vore väl, att skicka ut en oöfvad trupp, som endast skulle blifva kanonmat för fienden. Beklagligt vore om vi först af en inkräktning skulle väckas till besinning af vigten af denna fråga. Yrkade bifall till utskottets förslag. Hr Witt förmälde, att om han talat så oklokt, som ett par talare här velat göra troligt, så kunde han dock trösta sig med att hafva godt sällskap i sin fåvitsko, och uppräknade nu namnen på försvarskomitens ledamöter. I intet annat land är legning förbjuden, och icke är det skäl att göra Sverge till experimentalfält för en id, som hvarken vore klok eller rättvis. Det är mycket som låter alldeles förträffligt, men allt är icke guld som glimmar. Hr Lönnderg. Man har klandrat utskottet, derföre att det icke fästat mer afseende vid K. M:ts förslag. Andra talare hafva redan påmint om den ovilja, hvarmed detta förslag vid förra riksdagen emottogs, och nekas kan icke, att denna ovilja hade skäl för sig. Ty först skulle det alltid blifva svårt awt taga ut den af beväringen som skulle fullständigt öfvas. Vidare, om de frivilliga skulle betalas tillräckligt, komme kostnaderna för denna organisation troligen att blifva lika, stora som för den af utskottet föreslagna. Äfven skulle det medföra stora olägenheter, att endast en del af beväringen öfvas. Friköpningen hade alltid förefallit tal. vidrig och var han derför utskottet särdeles tecksam för att det föreslagit att den skulle borttagas. Det är äfven af vigt att beväringen innesluter så mycken intelligens som möjligt för att skatia tillgäng till befälsämnen. Andra talare hafva mot: satt sig detta förslag på den grund, att, om man nu lemnade sitt bifall till denna punkt, skulle all jemkning i indelningsverket undanskjutas. Tal. erkände att en sådan jemkning vore nödig, men ansåg denna punkt helt och hället oberoende deraf. Man bör ej år för år undanskjuta denna vigtiga fråga. Tal. befarade icke något missnöje af sina kommittenter, om han lemnade sitt bifall till detta förslag, men ville ej ikläda sig ansvaret att hafva bidragit att ännu en gång undanskjuta denna vigtiga fråga, ty man har okey id morgondagen i sin hand. Yrkade bifall. Hr Jon. Andersson hoppades att kammaren så enhälligt som möjligt skulle lemna sitt bifall till denna punkt, under den förutsättning, att utskottet lyckas åvägabringa en jemkning i indelningsverket, men då en sådan jemkning ännu icke genomförts, vore det bäst att för närvarande återremittera punkten. Vice tslmaunen. De grundsatser, som uttalas i denna punkt, äro de enda som kunna trygga vår sjelfständighet, den grundsatsen nemligen att hvarje vapenför man är vapenpligtig och att han derjemte är berättigad att så läras och bildas, att han blir i stånd att kunna bära vapen mot fäderneslandets fiender. Huru denna grundsats bör tillämpas bestämmes först i nästa punkt, och der kan man införa de ändringar, som kunna anses nödiga, men sorgligt vore, om kammaren icke ville godkänna grundsatsen, sådan den i nu föredragna punkt uttalas. Det är icke att undra på, att den klass, som nu företrädesvis tynges af indelningsverkets börda, fordrar likställighet härutinnan, men genom bifall till denna punkt binder man sig ju icke för något sätt i detta hänseende. Om tiden medgåfve uppgörandet af ett nytt förslag, så vore ingen fara vid att återremittera betänkandet, men då tiden dertill är alltför kort, bör riksdagen åtminstone uttala sitt godkännande af den allmänna värnepligten och gifva regeringen en ledning. Om man gillar principen, bör man icke af några betänkligheter om att först få lättnad i indelningsverket, låta förhindra sig att godkänna denna punkt. Att landet i allmänhet är villigt att åtaga sig denna ökade börda, har visat sig af den ifver, hvarmed skarpskytteröre!sen i alla landsändar omfattate, och om kammaren nu icke uttalar sitt gillande af den allmänna värnepligten, motsvarar den icke landets förväntningar i detta hänseende. Hr C. F. Anderson talade för bifall. Hr Bierta fann det icke underligt, att många anmärkningar riktades mot ett förslag, som, om det godkändes, skulle medföra så stora kostnader. men påpekade dets att hvad beträffar lit med hr Witt en ovilkorlig värnepligt utan undantag vara olämplig, utan borde friköpning