Aftonbladet – 27 april 1867, sida 3

jalla de fordringar, man kan ställa på er angenäm lektyr, under det att hans föremå erbjuda så mycket pittoresk ma:eriel och romantiskt stoff, att de hålla läsaren ska deslös för mera ursprungliga och djupa egen skaper hos författaren. Hans äregirigbe inskränkte sig till att eftersträfva en konst rik förtäljning. — På det nyss nämnda ar betet följde the conquest of Mezico och the conquest of Peru. Särskildt det förra a: dessa har genom sina naturskildringar och sina porträtt af de handlande personerna behaget af en god roman, och endast fö dikter torde vara i stånd att mera lägga beelag på den läsandes fantasi och bjerta än detta historiska arbete. Hans sista verk, Philip of Spain, är dessa föregångare värdigt. Tredje bandet utkom vid slutet af 1858, och han var just sysselsatt med dei fjerde, då döden den 28 Januari 1859 midt i hans verksamhet öfverraskade honom. Prescott har i sina arbeten den stora fö delen framför en mängd andra historieskrifvare, att hans stoff icke hafva något att göra med hans sawtids fördomar och lidelser. Om ban försökt sig på ämnen, som legat värmare dagens sympatier och antipatier, skulle bristen på abstraktion måhända blif vit kännbarare och starkare framträdt; men såsom det nu är, utöfva de välklingande perioderna, den lugna tonen och det angenäma föredraget oförsvagadt sin fu!la verkan på läsaren. Äfven i Europa fann Prescott erkännande, mera än någon amerikan före honom : akademien i Madrid och franska institutet utnämnde honom ti!l medlem, Oxfords universitet tilldelade honom hedersdiplom som juris doktor och en mängd lärda sällskap täflade om äran att räkna honom till de sina. Under de sednaste åren af sin lefnad var Prescott fullkomligt blind. Ehuru icke alldeles omedelbart hörande till en anmälan af ett af hans arbeten, torde en redogörelse för hans sätt att gå till väga då han, trots sin blindhet, egenhändigt nedskref sina arbeten, vara efintresse. Vimeddela derföre en sådan, efter ett bref af Prescott till utgifvaren af Homes of American Authors : ?Jag skickar er härmed ett prof af mitt manu skript, slutet af the conquest of Peru, 3:e bo kens 3:e kapitel. Det är icke, som ni till äfventyrs tror, skrifvet med blyertspenna, ntan outplänligt, emedan det tillkommit med tillbjelp af en inrättning enkom gjord för en blind. Denna utgöres af en ram af ett vanligt skrifarks storlek, öfver hvilken ett ental messingstrådar äro spända. På den andra sidan af ramen sitter ett blad tunnt kolpapper, sådant som äfven plägar nyttjas till kopiering. I stället för peona nyttjar den skrifvande en hård griffel af elfenben eller agat. Största svårigheten för en blind vid vanlig skrifning består deri, att den blinde icke vet, om det ännu är bläck i hans penna och om icke hans rader löpa i hvarandra. Båda delarna förebyggas genom denna enkla inrättning, och man kan skrifva Jika bra dermed i mörker som vid dager. Och på detta sätt bar jag sjelf nedskrifvit hvart ord af mina historiska saker. Men denna modus operandi har äfven sina olägenheter; då man nemligen icke kan se hvad man nedskrifvit på andra sidan om papperet, är hvarje rättelse omöjlig. Derföre måste ämn:. t väl siktas och hvarje förbättring vidtagas i förväg, innan man griper till pennan, eller rättare till griffeln. För den skull går jag alltid kapitelvis flere gånger i hufvudet igenom min komposition, innan jag sätter mig ned att ekiifva. Men derefter ä det mera frågan om att minnas än att skapa och nedskrifningen går temligen fort undan För nägra år sedan fick jag ett bref från den franske historikern Thierry, som är alldeles blind, i hvilket han uppmanar mig att taga min tillflykt till diktering, såsom han; och äfven den berömde romanskrifvaren James, som antagit denna vana, finner att hon ogement underlättar skriftställeri. Men jag har för mycket vant mig vid mitt sätt, för att göra någon ändring. För att säga sanningen, har jag aldrig dikterat något till tryckning, utan att det förefallit mig så flackt och platt, ett jag nästan skämdes, att skicka det på tryckeriet. Jag förmodar,