Aftonbladet – 27 april 1867, sida 3

T starne. I skulle sitta upp, ty hästarne voro vana vid dyIdan och hälla oss fasta i stigbyglame. på hvilka kan pl så ofta måste uppre I detaljer. Ispråk och skapade harmoniska skildringar. er BB rag EE AD upp till oss, grepos vi al skräck och stego af häMen alla ropade åt oss, att vi åter lika vägar och hade mycket säkrare gång än vi; vi borde låta dem gå som de ville, icke se ät siVi befallde derföre våra själar i Guds hand, följde de riga och öfvertygade oss snart, att vi på denna Det var som grunden; och för att icke fattas af svindel, vände vi hufvudet åt bergväggen, hvilken ibland var så lodrät, att den kn-ppt erbjöd en smal afsats, hvarpå hästarne kunde sätta sina fötter. Vid sådana tillfällen färdades man på tjocka trädstammar, hvilka voro lagda öfver horizontalt i berget fästade pålar. En kallsvett öfverföll oss vid blotta anblicken af dessa rysliga broar. Men hvad hjelpte det? Vi mäste alltjemt framåt, ty det var oss lika omöjligt att vända om, som att stiga af hästen. Sedan vi på detta sätt i två hela dagar sväfvat mellan lif och död, lemnade vi den fruktansvärdaste och farligaste väg, man kan tänka sig, och anlände till Alan-To, hvarest vi lyckönskade hvarandra ömsesidigt till att icke hafva störtat i afgrunden Hvar och en berättade med ett slags feberaktig öfverspändhet den förskräckelse, som han erfarit på de farligaste ställena, och då aheban i Alan:To erfor att ingen hade omkommit, ansåg han vår karavan hafva haft en sällsynt ) Tre oxar hade väl gått förlorade, men dylika tilldragelser ansågos så obetydliga, att det ej lönade mödan att tala derom. Ly sade oss, att han, så ofta han färdats denna väg, alltid hade vant vittne till någon olyckshändel:e; på hans föregående resa hade soldater nedstörtat i djupet med deras här; och hvar och en hade att berätta någon dytilldragelse, som kom hären att resa sig på våra hufvuden.? Man talar om österländinga;nes och särskildt kinesernas envisa fasthängande vid det gamla, — en åsigt så vanlig, att den äfven h 8 oss gifvit anledning till ordstäf. Härvid är först och främst att anmärka, att man ej har den ringaste anledning att skära alla Sösterländingar öfver en kam, ja, en vida mindre än om man sökte slå ihop t. ex. fransmän och svenskar till en nation. Sjelfva Kina är så längt ifrån attutgöra ett enda homogent helt, att olika provinser i detta vidsträckta rike äro mera skilda till språk och seder än Skandinavien och Tyskiand. Kints istoria är vida rikare på oroligheter, inbördes krig och omstörtningar at det förfärligaste slag, än dem något europeiskt land har att uppvisa. Då Frankrike haft två dynasti-ombyten (420—1644), har Kina under samma tid haft femton sådana, alla åtföljda af grymma och blodiga inbördes krig samt af den atsatta herrskarefamiljens fullständiga utrotande. En mera feberaktig lust för politiska omkastningar och sociala utopier än den kineserna alltid hyst, skall icke träffas hos något europeisk: folk. Sär kildt märkvärdiga äro de talrika vexlingarne i deras r ligiösa föreställningar. Redan på Konfusii tid hade Kiova 2 hufvudreligioner, till hvilka snart eällade sig Buddhaismen såsom den tredje, samt 4 eller 5 filosofiska system, som lärde stridiga trosoch lärosatser. — Den enstödingspolitik, som Kna länge iakttagit, är alldeles icke hvarker urgammal eller nationel, utan blott en yttring af den nu rådande Mandschu-dynastiens omtanke för sein egen säkerhet, som har sllt att befara af nyheter. Ett annat lika stort misstag är den tron, att kineserna skulle vara däliga soldater. Om de flydde för engelsmännen, så — menar hr Huc — gjorde de dermed intet anost, än att de helt enkelt visade -prof på sitt goda förstånd ; emedan deras förstörelsemedel voro så utan all jemförelse olika med engelsmännen, att det ej kunde blifva någon fråga om fapperhet. Man skulle tvärtom i Kina kunna finna alla el menter till den truktansvärdeste arme, som någonsin funnits i verlden, ty kinesen är sinnrik, snarfyndig och lättlärd, derjemte uthällig, och, när han vill, utomordentligt rörlig, samt ven vid lydnad och fogande sig uti äfven den strängaste manstukt, hvarjemte han eger den för en soldat kanske dyrbaraste egenskapen att hafva blott ytterst få behof och en otrolig förmåga att fördraga hunger, törst, hetta och köld. Hvad deras förständsoch kropps egenskaper angår, tyckas de således för detta fall lemna ingentinv öfrigt att önska, och hvad antalet beträffar, skulle man kunna hafva dem i milliontal så mycket man önskade. — Kina har några och 360 millioner inbyggare. Äfven för bildandet af en duglig sjömakt finnas alla vilkor för handen. Så mycket hr Huc och bans kamrat sympatiserade med de godmodige, okonstlade mongolerna och de kraftfulla tibetanerna, så vidrige voro dem de kallt illistige, snikne, skeptiske, egennyttige kineserna. Speloch dryckenskapslasterna gå hos detta folk till yltterligheter, hvilka europeerna ej kunna upphiona. Kineserna spela icke blott om penningar, om all sin egendom, om de kiäder de bära på sig, utan till och med om fingrarne på händerna, dem den vinnande Öan vidare afhugger på sin medspelare! Ösedligheten hos detta folk utan religion har så till märgen genomfrätt allt, att det vanliga umgävgesspråket är fullt af cynis mer. Kineseroas grymbet är bekant. Vi vilja icke störa läsernes nattro genom en enda tafla från rätteklpningen hos dem, Men det är tid att öfvergå till något annat at arbetena i samlingen. Vi vända oss till Prescotts berömda Mexikos Eröfring, om hvars författarre läserex troligen icke ogerna skall höra talas. Wiiliam H. Prescott förvärfvade på kort tid ett namn, som numera kan kallas verldsb-römdt. Född 1796 i Salem i Massachu sette, var han sonson till den från Amerikas befrielsekrig bekante öfverste Prescott, oe son till en berömd rättslärd i Bos:on. Efter en klassiskt grundlig uppfostran studerade han lagfarenhet, och begaf sig derefter, liksom de allra fleste amerikanske skriftställare, på em seea till Europa. Efter återkomsten till Amerika gifte han sig och lefde, i sin fars hus, fri från all ofentlig vexnsamhet endast för sina studier. 1838 utkom hens History of Ferdinand and Isabella, som hade en storartad framgång och öfversattes på en mängd språk, Genom långvariga studier och resor, samt öfningar i historisk framställningskonst hade han förberedt sig till sin länge hysta plan att göra sig ett namn som historiker. Om han härutinnan i ett alseende mycket hindrades af en ögonåkomma, som i sednare år öfvergick till fullkomlig blindhet, så gynnades han deramot af lyckan såsom få skriftställare i ett annet, Prescott var nemligen, äfven eflter amerikanska begrepp, en mycket rik man; utom ett palatslikt hus i Boston, egde han bland annat ett par präktiga lapdtgods, lägade tillbringa sina somrar. Han saknade derföre icke he!ler medel att skaffa sig a understöddes i sitt samlande betydligt at Alex. H. Everett, sjelf en vilter man, som på spanska arkiven up r hvilke han äfsersände till Prescott. Prescotts i bibliotek ionehöll till sist-icke mindre än 120.060 folioark afskrifter af urkunder, som han begagnat för gina historiska arbeten. Dessa lät han föreläsas för sig peh dikterade dervid genset sina anteckningar, hyilka nas för honom, till dess han fullständigt beherrskade alla vigtigare Derpå omklädde han dem Visserligen var detta förfareude tidsödande och mödosamt, men det egenartade behaget Ii hans skrifsätt, det beundransvärda jemn måttet och enheten i konceptionen kunna 2 andra cidan tillalkeifgan suact dattan PU skrofliga och slippriga stig omöjligen skulle länge I hafva kunnat behålla jemnvigten. om en oemotståndlig makt dragit oss mot afdet dyrbargste material, och: då varande amerikanska sändebudet i Madrid, psökte dokumenter, vill MN mm MN mm DD UN —-—— amn LL MMM mm EE DS mr JO — A MM rs HH D BR as 0 pr NT a Na a 2 fr