Aftonbladet – 26 april 1867, sida 2

Hon vände om från fönstret och satte sig åter i sin chäslong. Ja?, återtog hon, ?han liksom så många, andra skulle gifva kropp och själ för ett af mina småleenden.. ? Och bon smålog, koketten! Men han! denne högmodige Ncäl! den otacksamme! han begrafver våra minnen. Min skönhet, som de andra beundra, förmår ingenting öfver honom! Har han icke hånat, ekymfat, föraktat mig tillräckligt nyss? Hon bultade ursinnigt med handen mot den möbel som stod i hennes grannskap, och den min af triumf, som hvilade öfver hennes ansigte, förbyttes till ett uttryck af sårad stolthet. Småningom lugnade sig emellertid hen nes drag och med en hotande åtbörd mumjade hon: I afton !? Hon ringde häftigt tre gånger efter varandra. Tre kammarjungfrur inträdde i rummet, vå mulattskor och en quarteron. En ringning kallade den sistnämnda nsam. Två ringningar, den förste mulattskan. Tre, den andra. Då grefvinnan såg dem inträda alla tre, slömde hon satt hon i sin hetta ringt tre vänger, och tilltalade häftigt de bäda sedare: Hvarför komma ni endra?? ropade hon. Anita ensam.? Två af kammarjungfrurna drogo sig till aka utan att visa något tecken till förvåing öfver sin herrsksllö an nycker. Endast den unga qVvarteronen stannade jar i rummet. (Forte. följer.)