Aftonbladet – 26 april 1867, sida 2

termiddagen. Luxemburgfrågan. (Från Aftonbladets korrespondent.) Berlin den 19 April. Luxemburgfrågan är oförändrad och katar fortfarande sin dystra skugga på situaonen; hon karakteriserag på ett eget och etänkligt sätt derigenom, att det å ömse idor medgifves att föremålet i och för sig cke är värdt ett stort, folkmördande krig, om skulle i åratal tilliotetgöra civilisatioens frukter i mellersta Europa, men att ikväl så många höga intressen äro indirekt örbuudna dermed, att konflikten hvad ögon lick som helst kan bryte lös. Frankrike ar mycket bundit sig i saken och dess dilomati förebrär grefve Bismarck, att han — i hvad afsigt är likgiltigt — !ätit Frankike binda sig. Nu, heter det i Paris, kan ejsaren icke vera vända om, och om Preusen icke gifver efter, är kriget oundvikligt. rån Preussens sida gör man deremot gälande, att det såsom efterträdare i förbunlets rätt icke får afstå den framskjutna poon i Luxemburg; att Preussen i spetsen sz det nyupprättade nordtyska förbundet skulle med en moralisk bankrutt börja itt shefskap, om det nu läte en fästning, hvilken förbundet i sin vanmakt i femtio -r behållit, öfvergå i Frankrikes händer. Huru en försoning mellan dessa skarpa motsatser skall kunna uttänkas, vet ännu ingen. Tidningarne ha mycket att berätta om de neutral: makternas försök till en lösning. Men dessa sväfva tillsvidare i luften. Luxemburgs neutrlis-ring, fästningens slopande tillika med landets öfveriemnande till Belgien, denna och dylika utvägar afhandlas via mer af tidningsskrifvarne än af diplomaterna. I afseende å några af dessa förslag är det säkert, att de skulle stöta på motstånd hos Frankrike eller Preussen. Och så förblir saken betänkligt sväfvande. Afmosferen blir med hvarje dag allt qvalmigare, och under det alla menniskor förnuftsenligt anse kriget omöj igt, drifva vi efter allt utseende oundvikligen in i det. Journal des Debats har i dessa dagar i förmenta korrespondenser från Haag offentliggjort ett slags anklagelseakt mot grefve Bismarck och beskyllt honom att förra året ha hotat Holland, från hwviket land ban ville rycka bort några bitar. Konungen af Holland hade derigenom sett sig föranlåten att kasta sig i armarne på Frankrike. De officiösa bladen härstädes ha kraftigt förnekat detta påstäendes saunfärdighet. Jag måste anmärka, att dylika versioner äfven varit i omlopp inom diplomatiska kretsar. Det hette, att grefve Bismarck i ett samtal med det holländska sändebudet antydt em gränsreglering i Limburg. Men detta bestreds på andra häll, der det blott medgafs att grefve Bismorck, enligt sin vanu atti oroliga tider gå tillväga utan krus mot de små staterna, beklagat sig öfver den nederländska pressens hällning och vid samma tillfälle yttrat, att man icke borde glömma i Brässel och Haag, att Frankfurt till stor del hade hållningen hos sin press att tack för, att det förlorat sin sjelfständighet. Det var ett af dessa förflugna ord, som den preussiska premierministern stundom låter undfalla sig, ut n att de, som känna honom, bruka tillskrifva dem någon större betydelse(?). Grefve Bismarck tänkte säkeriigen, midtuder de svårigheter, som det nordtyska örbundets upprättande uch de af Preussen eröfrade nya provinsernas organisation medförde, på ingenting mindre än en annexion vid holländska gränsen, hvilken kunde göra England och Preussen oeniga och upptända. en europeisk brandfackla. Men Holland blef uppskrämdt eller föregaf snarare att det blef det. Detta gäller äitminstone om konungen, som behötde en örevändning för köpslåendet om Luxemburg och inlät sig i underhandlingar om dess atträdande. Man vet nu temligen bestämdt, och jag kan bekräfta de af nägra tidningar derom meddelade fakta, att afträdelsefördraget mellan F ankrike och Holland paraferades den 22 Mars. Undertecknandet skulle ega rum den 5 Apri. Preussens samt befolsningens samtycke var förbehållet. På det förra trodde man sig vara säker i Paris. Hr Benedetlis något optimistiska berättelser hade gjort det intrycket på kejsaren och hang ministrar, att Preussen icke skulle göra något allvarsamt motstånd mot afträdelsen. För att förbereda den allmänna meningen, spred man i pressen ryktet derom. Men när konungen af ! olland den 25 Mars irägade det preussiska sändebudet i Haag grefve Perponcher i det franska sändebudets närvaro, hvilken ställning Preussen skulle intaga till möjligheten af Luxemburgs afträdande, gat grefve Perponcher det svar, som grefve Bismarck meddelat i parlamentets plenum den 1 April. Han förklarade, att Preussen icke skulle fatta något beslut utan sina bundsförvandter och utan afseende på den allmänna meningen i Tyskland, hvilken fann sitt uttryck i det nordtyska parlamentet, samt på undertecknarns af 1839 års fördrag. Detta var en visserligen indire t, men dock tydlig vägran. Konungen af Holland började att finna affären betänklig och drog sig tillsvidare tillbaka. Dertill kom; att Preussens förklaring, att det betraktade Limburg såsom frånskildt från Tyskland, inträffade i Haag samma 5 April, då um dertecknandet skulle ske. Detta Limburgs utträdande hade Holland alltid påyrkat, och Preussen hade aldr g Jagt synnerligt stora svårigheter i vägen de för. Genom det dePe samitvalat till datta afginrdt neder.