Aftonbladet – 26 april 1867, sida 2

STOCKHOLM den 26 April. Ju sannolikare det med hvar dag blir att Europa åter drifver mot ett krig, desto vigtigare blir det att erfara hvilken ställning Österrike kommer att intaga till de båda hufvudparterna. Såväl Frankrike som Preussen ha försökt att vinna Wien-kabinettet på sin sida, men ingendera har lyckats. Åsigterna om österrikiska regeringens saanolika hållning gent emot ett fransktpreussiskt krig stämma samtliga. öfverens deri, att hon ämnar följa en afvaktande politik och således först intaga en neutral ställning. Från Wien försäkras att det bajerska sändebudet grefve Tauffkirchens anbud om ett förbund mellan Nordoch SydTyskland å ena samt Österrike å den andra sidan blifvit definitift afböjdt, och Frankrikes törkänningar i samma väg ha ej haft bättre framgång. I Wien finnes dock ett parti som ifrigt yrkar på krig och förbund med Frankrike för att erhålla revanche för förlidet års olyckor. Till hufvudmännen för detta parti skall hr von Beust, enligt en korrespondent till Times, ha yttrat: Att anfalla Preussen eller ens oroa det, medan det för krig med Frankrike, vore att utsätta oss för samma behandling från czarens sida. Utan tvilvel låta omständigheter tänka sig, under hvilka det kunde blifva rådligt, ja, till och med nödvändigt att trotsa denna fara; men kunna vi befrämja Österrikes intressen, utan att blottställa oss för följderna af ett krig med Ryssland, så vore detta utan tvifvel att föredraga. Tillfället att göra ett sådant försök skall säkerligen ej saknas strax efter utbrottet af ett krig mellan Frankrike och Preussen. Österrike kan då erbjuda sig att, mot förnyandet af sin förra politiska förbindelse, om ej med hela Tyskland, åtminstone med det södra, ställa sig på Preussens sida, och det är sannolikt att ett sådant anbud i Berlin skulle bli antaget. Skulle detta n ot förmodan ej blifva fallet, så är det alltid tid att ställa sig på den andra sidan.? Hvad man från Paris har att berätta om Luxemburgfrågans ställning är ej egnadt att sprida något ljus öfver situationen. Så skrifver Times korrespondent den 19:e: Det är nu bekant att grefve Bismarck bestämdt vägrat att ingå på någon eftergift. Hvad kejsarens nästa steg skall bli vet ingen. Emellertid försäkrar man mig att anstalter träffas för att hälla armån i beredskap för alla eventualiteter. Om sådana saker är det ej rådligt att inlåta sig på några gissningar. Till och med bland militärer hör man alltid två meningar om armåns verkliga tillstånd. Men jag erfar just nu ur god källa, att den för ett plötsligt fall är bättre rustad än man vanligen antager.? Herald deremot tror, att franska armen ännu behöfver lång förberedelse för att bli verkligt slagfärdig, och att de talrika petitionerna mot armåereformen ej vittna om någun synnerlig krigslust i landet. I en artikel om de sannolika följderna af ett krig mellan Frankrike och Preussen uttalar Economist den åsigten, att ett af fransmännen lidet nederlag skulle leda till den nuvarande dynastiens fall och en ny revolution. Om uppkomsten af denna Luxemburg: fråga, som hotar att sätta Europa i brand, gå olika berättelser. Medan Journal des Debats vill veta, att konungen af Holland sjelfmant, utan någon påstötning från Frankrikes sida, erbjudit sig att afstå storhertigdömet, berättar deremot Le Nord att första steget redan för flera månader sedan tagits af franska kabinettet genom en not till regeringen i Haeg, hvari det begärde Luxemburgs afträdande till Frankrike. ?Då hon framställde denna begäran?, säger tidningen, synes den kejserliga regeringen ej ha föreställt sig att den skulle kunna leda till en konflikt eller eos några diplomatiska notvexlingar, ty hon stödde den på en förut mellan sig och preussiska regeringen träfRE RARE tt Ae