Aftonbladet – 25 april 1867, sida 2

han borde upptaga henues vrede och hennes otålighet. Mestizen kävde sin herrskarinna bättre än någon annan. Han väntade. Utan att låta sig bevekas aftjenarens ödmjuka hällniog fortfor grefvinnan i samma torra och hårda ton: tÄr det så du ger exemgel på lydnad, Marcos Praya? Sedan hvilken tid tillåter man sig att inträda till mig utan att denna klocka talat för mig? Om detta händer dig en gång till, så svär jag vid min mors minne, att du icke skall stanna en minut längre i Europa! Jag jagar bort dig som en kunv ll... jag ätersänder dig dit bort!... Då skall du ätminstone icke påtvinga mig obehaget af din närvaro anvat än då jag vill. Då Hermosa svor vid sin moders minne, vågade ingen sätta sig upp emot henne. Marcos Praya skulle vi serligen kunnat svara henne, att hon behandlade honom som en slat, att en neger, en mulatt, en mestiz, en slaf med ett ord, sedan han landstigit på Frankrikes jord, blef lika fri som hvarje hvit; men han bibehöll sin tystnad. Friheten var för honom blott ett tomt, betydelselöst ord. Friheten bestod för honom, mer än för alla madame de Casa-Reals andra tjenare, hvilka likväl alla lefde under inflytande ar denna Circes behag, uti att lefva af sin herrskarinnas lif, att inandas den luft som hon andades, att följa spåren af hennes steg såsom en blyg . skugga, att ana hennes önsknivgar och utföra hennes befallningar, det måtte kosta hvad som helst. Hon hade hotat stt jaga bort honom som en hund; han älskade henne verkligen som en hund och skulle låtit doda sig för henne. (Forts.)