Aftonbladet – 24 april 1867, sida 2

Ah! om ni är säker ...7 Ni hatar mig!? Jag, min fru!? Jag säger er att ni hatar mig?, upprepade hon med fördubblad vrede, som klädde henne förträffligt. Ni bedrager er, jag hatar er icke, min fru, jag beklagar er. Medlidande! medöm ... och af er! Den kommer att förvandlas till förakt i sinom tid, till förakt, eller huru? nå, säg, svara? Tillåt mig törsäkra er, grefviona, att ni icke läser på botten af mina tankar. Det är lyckligt. I det madame de Casa-Real yttrade dessa tre ord, fatte hon gig inyo med ansigtet i skuggan, på sådant sätt att hennes motståndare icke kunde se den tår som glänste vid randen af hennes ögonlock. En tår af vrede eller en tår af smärta! Det uppstod en minuts tystnad. Hvar och en utaf dem kände att ögonblicket för det sista anfallet, den afgörande stormningen nalkades. Grefven väntade lik en staty af känslolösheten. Hermosa beherrskade den rasande passion som lade förolämpande och hotende ord i hennes mun, framstötte ett kort nervöst skratt, hvilket blott en s!or skådespelerska såsom hon kunde inpassa i detta bitteri ljufva samtal. Välan, min bäste grefve, sade hon och anslog åter sin mest skärmtande ton, huru ni bär er åt, så är ni dock bättre än jag. Jag förifrar mig. Jag är löjlig och jag tråkar ut er. Det är dock icke för detta ändamål jag bedt er åtfölja mig.4 Grefvinna, jag vet att ni är liflig och jag ursäkt:r gerna edra utbrott. Ni löjlig! oetrakta er, så skall ni förneka edra egna ord. Ni... huru sade ni vidare? tråkig! Men, straxt i början af mitt besök förbjöd i mig alla komplimenter! Hvad gör ni mu? Ni tvingar mig att öfverhopa er derned. Ni är förtjusande!