Aftonbladet – 24 april 1867, sida 2

En mor, inföll grefve Warrens med ett besynnerligt leende. Ja, en mor som återfordrar sitt barn, som vill veta hvad ni gjort utaf det. Grefven reste ig i sin ordning, bugade sig och gick bort emot salonvgsdörren, utan att svara. Kreolskan var med ett språng bredvid honom, grep honom i armen och skrek med den yttersta häftighet: tSvara mig! Han gjorde sig varsamt lös från hennes handtag och sade: Ni gör er illa, min fru, akta er.4 Akta er sjelf, svarade hon på höjden af sin sinnesrörelse. tFör hvad, madame? Jag skall hämnas. Vid himlen! jag skall bämnas! På hvem ?4 På er! på de edra! Oh, madame, madame, sade grefve Warrensa, ser ni nu huru ni förifrar er i er vrede. Ni hotar mig, och likväl känner ni hvad verkan en hotelse utöfvar på män af min karakter.4 Jag skall tillinteigöra er.4 Han svarade med det vördnadsfullaste lugn: Ni kunde lefva så luga, så lycklig ! Ah, ni skämtar! XViest icke. Er förmögenhet är oberäknelig; ni besitter en skönbet utan like och ett namn som ställer er i främsta ledet. Det är nog för en vanlig, regulier: existens. Men jag är icke någon vanlig qvinna?, svarade kreolskan som med möda qväfde ut: brottet af sim vrede. Nej, ni är huggen ur samma stycke som dessa kungliga qvinnor, hvilka, likt Elieabeth af England eller Katarina af Ryssland, sätta deras vilja öfver lagen och deras nycker öfver samhällsbruken; det mål ni föresatt er att uppnå, eftersträfvar ni utan rast och ro, utan saknad eller ån er, utsn att bry er om några hinder. Sådant är för en ovanlig natur, liknande er.? Fortsätt!? (Fo:t3.)