Aftonbladet – 23 april 1867, sida 3

i budgeten. Och med allt detta hade vi dock en vida svagare organisation, än t. ex. Norge och Danmark. Derjemte måste den antagna proportionen mellan det mobila försvaret och ortförsvaret, nemligen såsom 2 till 1, anses mindre lämplig för Sverge, emedan grunderna för dess försvar äro väsendtligen olika grunderna för Schweiz försvar. Författaren föreslår derföre att det mobila försvarets styrka skall förhålla sig till ortförsvaret såsom 1 till N Härigenom vunnes till en början den betydliga lättnaden, att antalet åldersklasser i den mobila styrkan kunde minskas från 10 till 5, äfvensom att fullständig uppsättning af befäl och materiel blott behöfde göras för denna mindre styrka. Men för öfrigt uppstode ingen lättnad i afseende fn personliga uppoffringar och förlorade dagsverken. tt medel att erhålla denna lättnad, utan att minska armåns krigsduglighet, vore emellertid att begagna stam eller kadersystem. Och bland alla Hag stamtrupper är indelta armån onekligen den illigaste. Författaren skildrar derföre å ena sidan indelningsverkets fördelar samt å andra sidan dess olägenheter, samt yrkar alivarligen på de sednares minskande, om man vill dess bibehållande. De fördelar för folkbeväpningen, som derigenom skulle vinnas, vore den mobila styrkans minskande ytterligare med 1 eller 2 åldersklasser, fringar: nes förkortande till hälften, minskande af åtskilliga prestationer samt af befälsstyrkan. De skäl, som tala för bibehållande af ett lättadt indelningsverk finnas dock ej för bibehållande af den dyrbara värfvade garnisonsstyrkan. Af densamma torde utan fara ?s kunna indragas, hvarigenom en besparing af närmare 2 millioner årligen skulle kunna vinnas. Blott en del af artilleriet och ingeniörtrupperna . skulle tillsvidare bibehållas. Och i stället för de indragna trupperna, skulle en del af indelta armen turvis inkommenderas på 2 år till Stockholm (liksom i Norge är föreslaget), för att erhålla den ökade krigsbildning, som kan anses nödvändig i följd af det stora antal beväring, för hvilken den skall tjena till stöd. Författaren utvecklar derefter närmare sitt system. Mobila styrkan skulle utgöras af 90,000 eller 110,000 man, bestående af 29,000 man stam samt af 3 eller 4 åldersklasser beväring (tredje, fjerde, femte och sjette). De 2 första, fysiskt och militäriskt minst utbildade åldersklasserna, omkring 50,000 man, skulle utgöra ersättning för lidna förluster ; samt de 12 äldsta, närmare 200,000 man, ortförsvaret eller landtstormen. Kavalleriet skulle blott bestå af indelta trupper; artilleriet och ingeniörtruppen dels af värfvade, dels af beväring, såvida man ej ville utbilda en del af indelta infanteriet till artilleri. I afseende på öfningarne utgår författaren från den grundsatsen, att dessa måste ökas, i förhållande till antalet beväringsklasser, som intagas i stammen. Under antagande, att de nuvarande 30 dygnen är det minsta, som kan komma i fråga för att med stammen införlifva 1 beväringsklass, måste öfningarne ökas med minst 15 dygn för hvarje klass, som ytterligare intages, således till 60 eller 75 dygn allt efter som 3 eller 4 klasser antagas. Detta är dock ett minimum, som blott kan rätfärdigas genom föregående militäröfningar i skolorna och målskjutningsöfningar. Härefter kommer förslag på öfningarnes anordnande, hvarvid särskildt afseende är fästadt på inskränkande af marschtiderna fram och tillbaka. Antalet förlorade dagsverken blir till den absoluta siffran lika stort, som vid den rena folkbeväpningen. Men då blott ena hälften träffar den civila befolkningen, måste äfven i det hänseendet en lättnad anses ega rum. Sedermera framställes förslag om stamtruppernas fördelning på beväringen och befälets utbildning enligt den grundsatsen, att ungefär hälften (de högre graderne) förblifver fast och aflönad, den andra hälften (de lägre graderna) uttjenar sin värnepligtstid i mobila styrkan, men derpå ingår i landtstormen, hvilken såleces erhåller den erforderliga tillgången härå. Landtstormen bör för öfrigt organiseras så fast som möjligt och delas i tvenne uppbåd, af hvilka det första i krigstid äfven är skyldigt att afgifva fästningsbesättningar. Sist komma några kostnadsberäkningar, medelst hvilka författaren söker bevisa, att hans förslag skulle kunna genomföras på 10 år, utan att de nuvarande anslagen för försvarsväsendet i märkbar mån behöfde höjas, men under hvilken tid försvaret beständigt stärktes.