Aftonbladet – 23 april 1867, sida 3

j beväpning. Krvigsvetenskapsakademien har för någon tid sedan uppställt en prisfråga, så lydande: Hvad begrepp bör fästas vid den nu så ofta förekommande benämningen folkbeväpning? Och hvad sanning ligger i den åsigten, ait Sverge bör grunda sitt försvarsväsende på folkbeväpning och utveckla sin militär-organisation i denna riktning ?? Den bekanta signaturen J. M. har i krigsvetenskapsakademiens tidskrift under ofvanstående rubrik offentliggjort ett försök till svar på frågan, hvilket äfven blifvit särskildt till trycket befordradt. Den insigtsIrike författaren har i denna skrift lemnat en öfversigt af såväl den svenska som de flesta öfriga europeiska armers sammanI sättning och kostnad, samt derefter framlagt sina egna åsigter rörande såväl en Ifolkbeväpning och dess fördelar som ock möjligheten och sättet att i Sverge åstadkomma en sådan. I närvarande tid, då frågan om försvarsverkets omorganisation är en bland dem, som stå främst på dagordningen i vårt land, måste den utredning af hithörande ämnen, som innehålles i hr J. M:s Tankar?, tillvinna sig den största uppmärksamhet af hvar och en, som vill bilda sig ett på någon sakkunskap grundadt omdöme i hithörande ämnen, man må för öfrigt med sina sympatier luta åt hvilken sida som helst, och vi tillåta oss derföre att på ifrågavarande skrift fästa allmänhetens synnerliga uppmärksamhet. Det förslag författaren framlägger öfverenstämmer ganska nära med det, som blifvit af försvarsutskottet framlagdt till riksdagens pröfning, och hr J. M:s skrift ken följaktigen på sätt och vis betraktas såzom en något mera genomförd motivering af nämnda utskotts förslag. 1l slutet af arbetet lemnar författaren en sammanfattning af sin framställning, hvilken vi här återgifva, för att sätta läsaren i tillfälle att erfara hufvudsumman af hans åsigter. Han yttrar der: Kastar man en öfverskådande blick tillbaka på författarens framställning, så finner man, att författaren, för att erhålla en utgångspunkt för sina undersökningar, till en början anställt en jemförelse mellan Sverges härsammansättning samt åtskilliga andra länders, hvilka hafva en med Sverge principielt olika armå-organisation. Denna jemförelse har blifvit gjord med afseende på armåernas uttagningssätt, de uttagna åldersklassernas antal, tjensteoch öfningstidernas längd, armeernas storlek i förhållande till befolkningen, deras relativa kostnad och slutligen uppoffring af dagsverken. Resultatet af jemförelsen har blifvit, att Sverge, om man räknar efter den absoluta siffran, betalar mindre för sitt försvarsväsende, än de flesta andra länder, men om man räknar efter dess tillgångar och utvecklingen af dess nationalvälmåga, sådan densamma kan anses uttryckt genom befolkningens täthet, budgetens storlek och sammanlagda värdet af inoch utförseln, förmodligen anstränger sig lika mycket som de mest tryckta länder. Och den slutsats man häraf kan draga, är att Sverge, som för närvarande använder 13 till 14 millioner rår årligen för landtförsvaret samt 5 till 6 millioner för sjöförsvaret (indelningsverkets i budgeten icke synlige kostnader inberäknade), sannolikt uppnått den gräns i afseende på uppoffringar för sitt försvarsväsende, utöfver hvilken det ej kan gå, utan att nationalvälmågans utveckling på ett betänkligt sätt hämmas. Deremot kunna ökade medel erhållas till landtförsvarets förstärkande genom sjöförsvarets förminskande, hvilket vore så mycket mindre farligt, som ett litet lands sjelfständighet kan anses fullkomligt betryggad genom ett tillräckligt starkt landtförsvar, äfven om det icke eger något sjöförsvar alls, men det sednare blott då kan utgöra en säker borgen för sjelfständigheten, om det kan täfla med en eller flera stormakters, som kunna hota densamma. Såsom utgångspunkt vid alla förslager till utveckling eller ombildning af försvarsväsendet torde således böra antagas, att de nuvarande uppoffringarne för detsamma icke i väsendtlig mån få ökas, men att för handen varande tillgångar väl kunna annorlunda fördelas Vidare har författaren försökt definiera begreppå folkbeväpning samt uppställa skillnaden melan densamma och en stående armå. Äfvenledes har han närmare granskat begreppen allmän värnepligt och konskription, frivillighet och tvång samt lägerutbildning och garnisonsutbildning. Och resultatet häraf är, att svenska armen, om man undantager de värfvade trupperna, vida mera kan kallas en folkbeväpning eller milisarmå, än en stående. Emellertid måste hvarje armå, huru den än må vara sammansatt, alltid hafva tillräckligt befäl, tillräcklig krigsbildning och tillräcklig materiel samt medgifva en hastig mobilisering; och blott i ringa mån kunna dessa fordringar eftergifvas äfven för en arm, hvars förnämsta ändamål allenast är försvaret af eget land. Den nuvarande svenska så kallade stående armen är likväl för Uten, att med det ringa antal beväring, som i anseende till den sednares korta öfning kan intagas i stammen, försvara Sverges sjelfständighet. Den mobila armåns styrka måste derföre ökas och derjemte ett starkt ortförsvar bildas, utan att den nuvarande krigsbördan ökas. Detta anses af många allenast kunna ske genom den så kallade stående armåns indragning, och införande i dess ställe af en folkbeväpning, hvilket med andra ord vill säga en utveckling af den nuvarande beväringsinrättningen samt en utsträckning af den allmänna värnepligten i afseende på ökande af åldersklassernas antal, öfningarnes längd, personliga utgifter för de värnepligtige samt afskaffande af friköp, lega och tjenstebyte. Författaren skrider derefter till tillämpande af den schweiziska krigsförfattningen, sådan densamma förut är närmare skildrad, på Sverge. Då en större procent af de värnepligtige är krigsduglig i Sverge, än i Schweiz, behöfva ålderklassernas antal, för att åstadkomma jemförelsevis samma styrka af 280,000 eller 320,000 man blott vara 18 (i stället tör 25); häraf skulle de två yngsta utgöra ersättning för lidna förluster, de dernäst följande 10 den mobila styrkans första och andra uppbåd, samt de 6 sista ortförsvaret. Då schweiziska krigsbildningen är den minsta, som förekommer i hela Europa, och vida mindre än den norska och danska, anses densamma ej kunna underskridas (110 dygn för infanteriet, 160 för skarpskyttar, artilleri och ingeniörtrupper och 170 för kavalleriet. I Schweiz har man valt systemet af många och korta öfningar. Men som de långa marschtiderna framoch tillbaka i ett 7 gånger glesare befolkadt land skulle förorsaka en dryg förlust af dagsverken, måste öfningarnes antal minskas, men deras längd ökas. Vidare komma beräkningar af nyanskaffningskostnader för materielen, ävensom förslag angående anskaffning af det stora antal befäl, som behöfves för den mobila armån, dels genom bibehållande af den nuvarande fasta officerskåren, dels genom fort: gående utbildning af officerare bland de värnepligtige, hvilka sednare sedermera skulle utgöra efäl för ortförsvaret. Slutligen anställes beräkning angående den tid, som skulle åtgå för en hvarjemte påvisas növändigheten, att indraga den nuvarande så kallade stående hären, blott i den mån folkbeväpningen hinner utveckla och stadga dylik fölkbeväpnings införande (omkring 15 ån), ig. På grund af dessa beräkningar kommer förfataren emellertid till det resultatet, att schweiziska erigsförfattningens införande härstädes sannolikt ej skulle iredföra någon besparing, men väl motsatsen. Deremot skulle derigenom förorsakas betydligt ökade personliga uppoffringar, än för närvarande, dels genom värnepligtens utsträckande j