Aftonbladet – 23 april 1867, sida 2

slidan preussiska regeringen nelst skulle viljal? ha någon tids ro, för att med sig amalga-r mera de nyeröfrade landsdelarne och orga-t nisera det nordtyska förbandets krigsmakt, — I så är det dock temligen visst, att den all-lf männa ställningen innebär så många frön A till konflikter, att man mycket vä: kan inom c ganska kort tid befara ettfredsbrott, hvilket skulle kunna leda till svåra förvecklingari och ett allmännare europeiskt krig. I Den första krigiska åtgärd, som Preussen vidtager i nuvarande ögonblick, då det anser ? sig hotadt af Fiankrike — nemligen attl sända groft artilleri och annan krigsmateriel ! till Slesvig, i synbar akt och mening att il1 händelse af fredsbrott på våldsam väg för-! säkra sig om Danmarks neutralitet — inne-4 bär en ganska kraftig erinran om hvad vill skulle kunna ha att vänta af vår östligal grann2, i fall han skulle ingå allians medilt Preussen och om ett allmänt europeiskt krig : utbröte. Det är dessvärre ingen anledning att an-t toga, det Frankrike och Preussen, i fall del! icke nu på fredlig väg kunna uppgöra frågan 4 om Luxemburg, hvilket synes förete mycket stora om ej oöfvervinnerliga svårigheter, 1i skulle dröja med de krigiska konflikterna, i tills vi omsider efter hvarjebanda omgån-l gar, uppskof och betänkligheter af olikalt slag lyckats få Remingtongevär för de 211 millioner rdr, som nu dertill finnas anslagna. i Icke heller kan man förutsätta, att greker, ! rumäner, serber och alla ancra elementer, af hvilka den orientaliska frågan beror, ! skola träffa en tyst öfverenskommelse att! icke bringa denna fråga till ett utbro t förr! än efter 1870, då den nya organisation, som ! försvarsutskotiet tänkt sig, skulle kunna börja 1 att i någor måna sättas 1 verket. Lika litet!! kan man ha anledning hop as, att Ryssland, It om en kritisk tidpunkt inträffade, skulle! lemna oss i fred derföre att vi vore illalv rustade och icke egde någon försvarsorganisation, som under förhandenvarande om-: ständigheter förtjenade detta namn. , Vill man sålunda icke blindt öfverlemna l sig åt likgiltighetens slummer eller ett fåviskt hopp på slumpens lycka, så finnes all aun-4 ledning a!t, på samma gång man utkastar planer för den framtida organisationen, vara allvarsamt betänkt på de åtgärder, som genast kunna vidtagas, för att fylla några af de allrabetänkligaste bristerna i vårt försvarsväsen. Försvarsutskottets pu föreliggande förslag har den stora förtjensten, att det vill bana vägen för en folkbeväpning och uppställer den allmänna värnepligten utan undantag såsom grundval för hela försvarsväsendet. Genom denna princips tillämpning skall hela nat onen efierhand bli öfvad i vapen, så att hvarje vapenför man är redo att, då så påfordras, bidraga till fosterlandets försvar. En annan fråga blir den, huruvida utskottet tänkt sig denva organisation så billig i fredstid, att man icke derigenom alltför mycket betungar landet samt hindrar utvecklingen af de resurser, medelst hvilka det är möjligt att på kraftigt sätt föra ett krig, samt sälunda på en omväg i sjelfva verket minskar landets försvarskraft. Till denna fröga ansluter sig ganska nära den, huruvida, under en så vidsträckt tilllämpning af sllmänna värnepligten, som här är i fråga, en särskild stamtirupp är nödvändig eller icke. Vi höra icke till dem, som föreställa sig att man kan erhålla en duglig försvarsorganisation, utan att vidkännas kostnader. Vi inse också mer än väl, attmed den utveckling som krigsväsendet i vår tid tagit, en folkbeväpningsarmå, som skall vara krigsduglig, måste ega öfnivg och enn gorlunda fast sammanhållning, Denna kan endast vinnas antingen derigenom att det finnes någorlunda starka och välöfvade kadrer, i hvilka de särskilda uppbåden af de värnepligtiga kunna innefattas, eller derigenom att de värnepliguige erhålla större militärisk utbildning. Likaledes kunna vi icke bortse från den omständigheten, att den besparing, som vinnes -genom en stark reduktion af kadrerna, kan bli alldeles illusorisk, om i och med detsamma öfningstiderna för vissa eller alla ålderklasser inom den aktiva armån måste inågon betydligare män utsträckas. Då vi emellertid taga i betraktande vårt folks fallenhet för krigiska öfningar — när vi se den färdighet, hvartill den indelta soldaten på temligen kort tid bringas — när vi aktgifva på de resultater som bevärings öfningarne, ehuru föga limpligt anordnade och temligen styfmoderligt behandlade, dock medföra, kunna vi ej annat än instämma i den tanke, som uttalats af hr John Ericsson i hans reservation, att en så stark kader, som hela den nuvarande indelta och värfvade armån, är obehöflig, samt att en väl organiserad folkhär, inom hvilken hvarje man genomgått en ordentlig rekrytskola, kan berga sig med en kader, som bes år af nödigt befal, underofficerare samt korporaler för armåns och krigsreservens 150 bataljoner, hvartill då äfver skulle komma nödigt befäl och manskap för artilleriet och genikåren. Detta gäller emellertid endast för den ståndpunkt, på hvilken man kommer när folkbeväpningsorganisationen är fulländad, när genom förberedande militäröfning i skolorna och kommunerna de värnepligtige med större lätthet genomgå sin rekrytskola och alla de särskilda ålder-klasserna inom den aktiva armen och i reserven ha absolverat den serie af militäröfningar, som de enligt planen skola genomgå. Vi tro att det då skall bli fullkomligt klart för hvar och en, att större kader än den här ofvan angifna icke är nödvändig. Vi betrakta emellertid försvarsutskottets förslag i denna del såsom ett öfvergångsförsleg. Vi kunna icke tänka på att taga bort indelta armn, innan vi ega en fullt utbildad och duglig krigsorganisation att sätta i stället; den indelta armen kan icke med ett penndrag afskaffas; det behöfves en icke obetydlig öfvergångstid, under hvilken vi icke kunna stå redlösa; det gamla kan i alla händelser endast efter hand gå upp uti det nya. Att röra vid indelningsverket blir i alla händelser nödvändigt, sävida vi vilja förbereda eller genomföra någon omfattande reform. Det var en tid, då blotta tanken på att rubba någonting i indelningsverket framkallade helig fasa, då man betraktade denna institution med en traditionel vidskeplig vördnad, som förhindrade all kritik! si och hvarje oväldigt skärskådande af saken. be