rr STOCKHOLM den 18 April. Eref från Norge. Kristiönia den 10 April. Under titeln: ?To Foredrag om Skandinavisme og Norskhed? har i dessa dagar på studentsamfundets förlag en broschyr utkommit, vid hvilken det må vara mig tilllåtet att uppehålla mig ett ögonblick i dess egenskap af ett af de många ?tidens tecken? på denna öfvergång, hvari vårt folk för närvarande befinner sig, och på hvilket man nästan kan tillämpa skaldens ord, att ?Nyt og Gammelt slides om Sjelene?. Båda de i denna broschyr intagna föredragen ha blifvit hållna i studentsamfundet, det första med titeln ?Vore Fedre? af riksarkivarien M. Birkeland vid festen till fädrens minne den 13 Januari 1866, det andra ?Om den nyeste nordiske Helstatspolitik? den 9 Mars detta år af assistenten vid riksarkivet E. Sars, författare till ett på sin tid i Nordisk Universitets-Tidskrift tryckt värdefullt arbete om Norge under föreningen med Danmark. Redan i dessa föredrags form och ton visar sig en märkbar skilnad, som är ganska betecknande för den riktning diskussionen af den skandinaviska lifsfrågan under loppet af det sista året tagit: Från hr Birkelands opassionerade, historiskt objektiva framställning är öfvergången i sanning öfverraskande till det andra föredragets ända igenom polemiska karakter, till dess stundom rätt löjliga, men i allmänhet dock väl mycket skrikande karrikerande af motståndarnes åsigter och till den häftighet, hvarmed det kallar de lättast väckta populära instinkterna till strid mot dessa. Ehuru det visserligen ligger i sakens natur, att man i detta slags nödvändigt föga omfångsrika arbeten icke kan göra anspråk på någon helt och hållet uttömmande behandling af det valda ämnet, kunde det dock in casu måhända ha varit möjligt, likasom vi ovilkorligen skulle ha ansett det lyckligare, att den polemiserande framställningen af denna s. k. ?nyaste nordiska helstatspolitik? hade blifvit utförd i skarpare individualiserade drag, än händelsen är. Saken är emellertid, om vi ej taga mycket fel, att nämnda helstatspolitik?, såframt den verkligen i Norge har anhängare, i alla fall ännu icke har trädt så öppet fram i dagen eller har formulerat sina praktiska påståenden så bestämdt, att det skulle -kunna låta sig göra att rikta anfallet på den emot bestämda punkter, och att man derför, sedan fejden nu en gång blifvit börjad, har måst åtnöja sig med att angripa allmänna principer. Nu hör strid om principer, hvilka icke preciseras i -bestämda -praktiskapåståenden, endast till vetenskapen och skall, om den föres öfver på den praktiska politikens område, i allmänhet icke leda till annat än en strid om ord, som de kämpande parterna hvar för sig gifva en olika tolkning, och hvilken man derför efter behag kan fortsätta i oändlighet, utan att komma hvyarandra det ringaste närmare på lifvet. När man t. ex. på den ena sidan påstär, att tiden tenderar mot en sammanslutning af de beslägtade nationsliteterna, under det man på den andra framhåller, att hvarje särskild rationalitet, vare sig den är stor eller liten, har ovilkorlig rättighet och förmåga att upprätthålla sin fulla sjelfständighet, tyckes väl vid första ögonkastet en så diametral motsats råda mellan dessa två uppfattningar, att hvarje ytterligare diskussion måste bli omöjlig. Ser man emellertid närmare efter, skall man finna, ätt de båda korsa hvarandra, i det att den sistnämndas försvarare icke kunna inlägga protest mot en utveckling, hvilken utan skada för sjelfständigheten af sig sjelf går ut på en närmare anslutning mellan beslägtade stammar, hvaremot de, som försvara den förstnämnda teorien, naturligtvis måste finna sig i att begränsa säväl i tid som i rum omfånget af ett sådant närmande och mecgifva, att man icke får söka befrämja det genom någon ?Blutund Eisenpolitik?, att den icke fär ske genom någon plötslig brytning med de historiska traditionerna. Derefter kommer då frågan om kriterierna på en nationalitet, om dessa uteslutande skola sökas i språket, i historien eller i de naturliga gränserna — vidare frågan om hvad man i ett folks historia skall räkna för det väsentliga och hvad man under anvisningen af vägen för den framtida utvecklingen får eliminera såsom någonting blott och bart tillfälligt — kort sagdt, alla dessa rent abstrakta frågor, om hvilka man, sä länge de icke ingärdas inom bestämda faktiska gränser, kan tvista i oändlighet, och under hvilkas behandling man visserligen kan utveckla åtskillig dialektisk färdig. het, men näppeligen kan ernå något synnerligen värdefullt resultat. I hela det mot helstatspolitiken? riktade föredraget har det blott lyckats oss att upptäcka ett enda ställe, der en af de på dagordningen stående praktiska frågorna beröres. Det är ett ganska kort yttrande om maalstrevet?, om hvilket det säges, att man för att kunna