Aftonbladet – 16 april 1867, sida 2

Temperaturens stränghet tycktes icke utöfva något inflytande på denna beundransvärda varelse, ett af skaparens mästerverk. Det var i sjelfva verket en af dessa stolta och beherrskande skönheter, inför hvilka en man, hur säker på sig sjelf han än må vara, känner sig svag och bör fly, om han icke vill låta besegra sig eller åtminstone slå eig i bojor. Från hennes stora ögon, svarta som natten, bektansade af silkeslika ögonhår och öfverskuggade af beundransvärdt formade ögonbryn, utstrålade magnetiska blickar. Dessa standom ljungeldslika, stundom försmäktande blickar, veu panna låg som på antikens Diana, men renare och bättre formad, rosenröda och i vissa ögonblick darrande näsborrar, en liten mun som lät se en dubbelrad af små skarpa och perlemorlika tänder, bildade tillsammans ett det mest tjusande helt man kunde tänka sig. Man kände-att-denna förening afbehag, hvilka skulle bragt till förtviflan den artist som gjort till sin uppgift att återgifvadem, kunde vara stundom förledande som den förfinade lasten, stundom vördnadsbjudande som ägde hvilken respekterar gig sjelf. Mjukheten i hennes hy, de rika lockarne af hennes svartblåa hår gjorde denseammetsartade genomskinligheten af detta gudomliga ansigte, som utmärker kreolskorna, ännu mera i ögonen fallande. Hvem var denna unga qvinna? En af dessa förledande sirener; hos hvilka männen bortkasta allt förstånd och all bilygdel, och hastigt efterträda hvarandra i en lastfull kretsgång, som endast brytes af ålderdomen, eller en af dessa modets drottningar, som, under det de sträcka bin spira öfver den enfaldiga manliga delen zi-menniskoslägtet, icke göra sitt val annat än ef.