Aftonbladet – 16 april 1867, sida 2

Artig mot sina likar, vänlig mot underordnade, tvingade grefven Renaud att mildra kantigheten i sina militäriska vanor. De behöfde en qvarte timma att fot för fot färdas genom Champs-Elystes, från place de Ila Concorde till Rundeln. Denna tid ver tillräcklig för Martial Renaud att förjaga sina dystra tankar, såsom hans bror hade förutsett. De läto just sina hästar falla in i en raskare takt, då en elegant öppen vagn passerade i jemnbredd med dem. Denna vagn, en victoria å la Daumont, dragen af fyra hästar med mikroskopiska och pudrade jockeyer; med rosor i knapphålen, och en jättestor jägare på baksätet, åtföljdes af två lakejer till häst. Vagnen komvut från allte des Veuves, då den stötte tillsammans med våra bäda ryttare. På en gång stannade hästarne, liksom derassbofvar vuxit fast vid marken, ehuru de förut ko i starkb traf, och en ung qviona lutade sig åt den sida, derryttarne, hvilka äfven stannat, befunno sig och belsade på dem med ett behagfullt leende. De tvingade sina hästar att närma sig ända intill vagnen och helsade aktningsfullt. Fruntimret, som grefve Warrens och öfverste Renaud visade så stor vördnad, satt uppkrupen längst bort i vagnen, smidig som en katt, och försvann i ett moln af siden och spetsar. Ehuru hon satt, lät dock bebaget i hennes ställning ana att hon var stor och högväxt; hennes smärta och välformade lif tyngdes icke af den med grått pelsverk fodrade sobelkappa, hvarmed hon skyddade sig mot kölden. Hennes små fötter hvilade på en ofantlig björnhud, som betäckte vagnens botten.