framställer grunderna för detsamma. som be-st kant utgöres nationalbeväringen af 8 till 9000 man på en befolkning ef omkring 50.000 personer. Någon stam finnes ej utom ett före artillerikompani. Värnepligten är allmän och varar från 18 till 50 år. Öfning eger rum under de 11 första åren med 6 dygn årligen, hvartannat år kompanioch hvartannat bataljonsvis; de öfriga åldersklasserna samlas en gång om året till öfning. och en gång till vapensyn. Befälet är fast aflönadt och tillsatt af K. M:t; underbefälet väljes Br nationalbeväringen, samt har löner och arvoden. Hr A. W. Uhr anhåller i sin motion n:r 243, att de grunder för nationalförsvarets ombildning. som af majoren Stjernsvärd framlades vid 1848 och 1850 års riksdag måtte af utskottet tagas i öfvervägande i jemnbredd med öfriga i ämnet afgifna förslag. Det år 1848 framlagda förslaget innehåller i största korthet följande: Armen utgöres af omkring 58,800 man stamtrupper och beväringssoldater ; bakom dem stå 83,400 man bevär ngsrekryter samt en Jandstorm, hvars första uppbåd beräknas till omkring 250,000, och andra uppbåd till omkring 208,000 man. I stället för den indelta och värfvade armån, som in drages, bildas en stam af omkring 17,000 man (med befäl och icke stridande), hvars årliga behof af rekryter utlottas bland de värnepligtige, och i hvilken tjenstetiden är 6 år, med möjlighet till rekapitulaton på 3 år i sender; gardet har en särskild organisation; en del af stammen, såväl befäl som trupp, permitteras mellan öfningstiderna — Värnepligten är för öfrigt allmän, och beväringsskyldigheten varar från fyllda 21 till fyllda 27 år; derefter ingår den värnepligtige i landstormens första uppbåd, som varar till fyllda 40 år; samt slutligen i dess andra uppbåd, som varar till fyllda 50 år; beväringens andra och tredje åldersklasser utgöra beväringesoldaterna, de öfriga 4 klasserna beväringsrekryterna. Öfningstiden för beväringen är första året 21 dagar, andra året 14 och det tredje äfven 14 dagar; stammen öfvas årligen enskildt 39 dagar, derefter med beväringssoldaterna 14 dagar och slutli gen med beväringsrekryterna 21 dagar. Hästar anskaffas, underhållas och remonteras af rusthållarne mot ett visst afdrag af den rusthållsafgift, som eljest till kronan skulle erläggas; deremot underhålles munderingen. af kronan 0. 8. v. — Erligt hr Stjernsvärds andra förslag skulle armån, utom de icke stridande, utgöras af om: kring 30,500 man stående trupper och omkring 24,000 man beväring, af hvilken sednare ungefär 80,000 då blefve disponibla såsom krigsreserv; landstormen bibehåller samma styrka, som i för. sta förslaget. Stammen skulle utgöras af omkring 28,v00 man indelt kavalleri och fotfolk samt omkring 2500 man värfvadt kavalleri, artilleri och ingeniörtrupp. Beväringsskyldigheten varar, som förut, i 5 år; första klassen inmönstras på stående kårens inom länet förlagda olika vapen. Till öfning sammankallas beväringen deremot ej under fred; blott skjutöfningar anordnas i orterna; vid indelta armen bör årligen ett befälsmöte på 15 dagar och ett bridgadmöte på 30 dagar ega rum (fram och återmarscher inberäknade); dessutom inkommenderas, i stället för de upphäfda l. garderna, årligen en af de 12 indelta infanteri. brigaderna och en af de 8 kavalleribataljonerna till tjenstgöring under ett års tid i Stockholm; de infanteribrigader, som ej tjenstgöra i Stockholm, hafva årligen ett exerciskompani på 60 dagar 0. 8. v. Hr O. F. Brunberg föreslår i motionen n:r 230, att riksdagen på anförda skäl beviljar jorden befrielse från indelningsverket, samt att hans mo tion hänvisas till vederbörligt utskott för att jemte öfriga motioner i samma ämne medverka till en ny organisation af såväl landsom sjöförsvaret. Per Nilsson anser i motionen n:r 231, att såväl beväringsexercisen kunde upphöra som in delningsverket indragas; värfvade trupper skulle dock bibehållas för artilleriet, flottan och garnisonstjensten. För öfrigt borde nationalförsvaret utvecklas i den riktningen att skarpskytterörelsen, från att vara frivillig, skulle blifva en medborgerlig pligt. Krigsbildningen borde börjas iskolorna och derpå fortsättas genom vapenöfningar mellan 15 till 20 år under den vackra årstiden, antingen söndagseftermiddagarne eller någon söckendag i veckan, allt under ledning af socknens skollärare. Vid fyllda 20 års ålder borde ynglinfen erhålla uniform och gevär af staten; och han ansåges då hafva vunnit så stor militärisk skicklighet, att han med nytta kunde deltaga i större och mera allvarsamma vapenöfningar, såsom målskjutning, fälttjenstm. m. häradseller distriktvis. Då fäderneslandet hotades eller vorei fara, skulle K. M:t tillåtas, att. om så erfordrades, sammandraga flera klasser till ytterligare öfning. De värnepligtige skulle sålunda qvarstå såsom stående trupper till fyllda 30 år, hvarefter de till fyllda 45 år tillhörde landstormen. Efter att sålunda antydningsvis hafva framställt sina åsigter rörande nationalförsvarets ordnande, inskränker sig motionären likväl för tillfället att påyrka, dels att beväringsexercisen måtte nu genast, såsom icke motsvarande sitt ändamål, indragas och riksdagen i stället anslå de härigenom vunna besparingarne till skarpskytte-idns uppmuntrande och underhållande, dels att indelta infanteriet så småningom måtte indragas, samt en del af de härigenom besparda medlen användas till understöd för rusthållarne vid indelta kavalleriet, och återstoden till aflöning af befäl och instruktörer vid skarpskyttekårerna m. m. 0 VR RRD DB FURRE. RR rv bv Et RR VR Nb tet tl tös Cr ta k Eli nnantag Sådant är det väsendtliga innehållet af de till utskottet öfverlemnade motionerna. Då de i det närmaste beröra samma ämnen, hvarföre utskottet äfven i ett sammanhang företagit dem till behandling, har utskottet icke trott behöfligt att yttra sig öfver hvar och en särskildt, utan öfvergår omedelbart till framställning af de allmänna grunder för armåns organisation, utskottet med anledning af såväl de 1 motionerna uttalade åsigterna, som hvad för öfrigt under dess öfverläggningar förekommit, anser sig böra tillstyrka. Den riktning, i hvilken på sednare tider, och särdeles efter det sista stora kriget, de flesta europoiska länders krigsförfattningar utvecklat sig, ar varit följande: De stora makternas fortsatta täflan att öfverbjuda hvarandra i afseende på militärisk kraftutveckling, hos de mindre motsvarad af ett likartadt sträfvande att öka försvarsförmågan, har förorsakat ett bemödande att förstora den aktiva eller mobila armns styrka. Detta har dock mindre skett genom ökande af fredsstyrkan, hvars storlek begränsas om de under vanliga förhållanden tillgäne liga penningtillgångarne, än genom att gifva densamma en sådan organisation, att den, efter farans olika s orlek eller den poltiska ställningens olika beskaffenhet, hastigt unnat uppsvälla i olika grader. Man gör således numera icke allenast skilnad mellan fredsfot och krigsfot, utan äfven, allt efter det olika antal värnepligtige som till krigstjenst uppkallas, mellan mindre och större krigsfot. Vidare har man blifvit nödgad att, för nyssnämnda olika grader af krigsberedskap, hålla färdige utbildade ersättningstrupper (för lidna förluster) till vida större utsträckning än förut, på det aktiva armån, äfven om den uppbringas til! dess större krigsfot, under en längre tid må kunna hållas fulltalig. Slutligen har man måst uppsätta särskilda, till ortförsvaret afsedda trupper, såväl för att ej för detta ändamål behöfva splittra den aktiva styrkan, som för att ej härtill nödgas använda ersättningstrupperna, som städse måste vara, påräkneliga för sitt ur:prungliga ändamål. Åten Idel af nämnda ortförsvar har man trott sig böra gifva en fastare sammansättning, dels för att erT hålla fästningbesättningar och skyddsafdelningar för aflägsna-landsorter, dels för att kunna påräkna en krigsöfvad reserv, i händelse den aktiva armen genom någon oförmodad olyckshändelse skulle krossas eller behöfva mera ersättningstrupper än man beräkpat. I följd häraf sönderI falla de för ortförsvaret ufsedda trupperna i 2:ne Islag, nemligen krigsreserven och den egentliga I landstormen, hvilken sednare under vanliga förbållanden bör kunna påräkna den förra såsom kärna. . Den i ögonen fallande prägeln hos de nya krigs författningarne är följaktligen deras stora uttänibarhet, som medgitver utvecklingen från? den minsta möjliga, på statens tillgångar tärande I fredsstyrka till den största möjliga krigsstyrka I Denna deras egenskap gör dem äfven lämpliga för svagare stater, hvilka för sitt försvar naturligtvis måste åstadkomma vida större krigsstyrka än jemförelsevis de mäktigare. Särdeles för Sverge, som är glest befolkadt samt har en vidsträckt yta och långa kuster att försvara, och derjemte blott eger en enda landfästning, torde en sådan krigsförfattning vara särdeles ändamålsenlig, som medgifver möjlighei Iten af ett starkt ortförsvar, hvarigenom äfven den aktiva armen odeladt kan få användas mot en l antagligen öfverlägsen fiendes hufvudstyrka. — . Utskottet anser derföre, att svenska armån, i likhet med de bäst organiserade utländska, under krig bör utgöras af: a) den aktiva armen, bildad genom upptar gande i fredsstyrkan af olika antal värneplig