Aftonbladet – 12 april 1867, sida 3

BIKNSDAGEN. Onsdagens plenum. Andra kammaren. Diskussionen angående räntans frigörande, I detta ämne hafva väckts fyra motioner, hrr A. Dickson och J. Lindström, att ränta måtte helt och hållet frigöras, af hr Wallenber att inteckning icke måtte beviljas för skuldbre! hvaruti högre ränta än 6 4 blifvit utfäst, sam laf hr Medin att icke heller för korta papper me än 7 4 skulle få tagas i ränta och provision Sammansatta bankooch lagutskottet har afstyrk bifall till alla dessa motioner, Hr Myrtin, som reserverat sig mot utskottet beslut, öppnade diskussionen och talade för bi fall till Hrr Dicksons och Lindströms motioner. Hr Lindström hade tvekat mycket, innan ha beslöt sig för att väcka motion i detta ämne, t; han hade vetat, att den skulle komma att stöt: emot en förutfattad mening hos riksdagen. Mer man har redan förut vid denna riksdag sett dy lika förutfattade opinioner vika, och hade tal derföre ännu något hopp om att äfven denne motion skulle kunna vinna riksdagens bifall Riktigheten af principen att räntan bör var: fri och att priset på penningar, likasom å all: andra varor, måste rätta sig efter den lag, som kallas tillgång och efterfrågan, är numera så all mänt erkänd, att denna fråga icke kan falla utan endast är en s. k. tidsfråga. Tal. hade då han väckt sin motion utgått från den föreställ ning, att en förändring i räntelagstiftningen lig ger ijordbrukarnes och fastighetsegarnes intresse Nu hafva vi nemligen en för dem menlig undan tagslagstiftning, som hindrar dem att uppträd: såsom konkurrenter på penningmarknaden, och tal:s åsigt vore att de böra sättas i parit mec alla andra. Egentliga orsaken till det betryck hvaröfver jordbrukarne nu klaga, är just der inskränkning, som gifvit industriidkarne ett öf vertag på penningmarknaden, derigenom att jord brukarne nu hafva svårt att få sina säkerhets papper belånade. Dessutom är det icke endas inteckningar, som denna undantagslagstiftning gäller, utan alla papper ställda på längre betal ningstid än 6 månader. Detta åter har gifvi anledning till den så mycket öfverklagade olä genheten, att bankerna slagit sig på belåninger at kortare papper. Dessutom få äfven allmänns hypoteksbanken och åtskilliga andra inrättninga taga bögre ränta genom den tillåtelse de erbålli att taga kapitalrabatt. Dessutom har nu äfver statsutskottet föreslagit ett forceradt utsläppande af obligationer, som skulle komma att draga å sig sto:a kapitaler. Följden af allt detta blir att lån mot inteckning alldeles komma ur bruk om icke snart en förändring i lagstiftningen vid tages, som gör det. möjligt för jordbrukaren ati 1å lån, ty alltid är det väl ändå bättre att kunn: få pengar, äfven om man måste betala dem dyrt än att alls icke kunna få. I kapitalistens intresse vore en sådan förändring temligen likgiltig, ty nog alltid får han sina penningar utlånta, och såsom det nu ör; är det för honom beqvämast att hafva bankerna till låntagare. -Yrkade åter remiss. gr Bylander yrkade bifall till utskottets för slag. Vice talmannen ville ej bestrida riktigheter af den satsen, att aftal om penningar böra vars lika fria som alla andra, men trodde dock, at man bör se till huru denna teori tager sig uti praxis, innan man på den grundar lagstiftningen. Om man då öfverväger, hvilka skola ha fördelarne, och hvilka träffas af olägenheterna, så har man på ena sidan jorobrukaren och alla andra som behöfva låna, och på den andra endast ett jemförelsevis obetydligt antal penninganstalter. När man nu velat införa en friare räntelagstiftning har man dock ansett, att det bör gå småningom. Nu kommer man emellertid och vill på en gång taga steget fullt ut, och säger att detta