Aftonbladet – 9 april 1867, sida 3

fullgöra sina ällgganden. (FOrts.) Lördagens plenum. Andra kammaren. Debatten med anledning af statsutskottets memorial angående statsregleringen för 1868 och förslag i fråga om fyllande af riksgäldskontorets behof. (Forts. från gårdagsbl.) Hr Lindström fruktade, att det skulle tjena till intet att återremittera betänkandet, om man till utskottets åsigt och hållning kunde sluta sig af hrr Hiertas och Björcks, enär dessa med ifver förfäktade och icke syntes vilja frångå sina åsigter. Likväl ansåg tal. det kunna löna mödan att söka bevisa oriktigheten i deras påståenden. Hr Hierta hade sagt, att man genom ett inhemskt lånesystem skulle få ett ökadt rörelsemeel Till svar derpå ville tal. fråga, i hvilket land man på detta sätt skapat obligationer. En gång, då detta Ios oss försökts med de s. k. riksgäldssedlarne, blef följden att riksbanken måste bön pa. Och samma följd trodde tal. skola uppstå, om man på det nu föreslagna sättet ville substituera mynt. — Samme tal. hade sagt, att vår statskredit är störd. Emot detta ville tal. erinra, att under de sednare åren hafva alla stater för sina lån måst betala högre räntor, hvarpå såsom exempel anfördes England, utan att man derföre kunde säga att dess statskredit vore störd. Men om ock vår statskredit vore störd, och om upplåningssättet dertill bidragit, så skulle den bli ohjelpligt rubbad, ifall deras mening finge göra sig gällande, hvilka önskade upptagandet af tem porära eller s. k. ficklån. — Hr Björck hade sagt att vi skulle fortfara med dessa temporära lån, tilldess de kunde bli fonderade. Men när skola vi då afstå ifrån dessa temporära lån för att få ett inhemskt fondsystem utveckladt. Början dertill är nemligen längesedan gjord. Dessa r Björcks id6er om de temporära lånen vore icke nya, ty de hade af honom blifvit uttalade redan vid 1862 —3 årens riksdag. Om hans mening då gjort sig gällande hade vi nu haft en 8. k. brist af ytterligare 5 millioner rdr. Samme talare hade uttalat den åsigten, att vi upplånat för mycket för jernvägarne. Vid nyssnämnda riksdag trodde äfven tal. detta hafva skett, men icke eljest. Endast genom utländska lån hade vi kunnat bygga våra jernvägar. — Tal. bestred sig hafva pästått, att vi skola betala de årliga afbetalningarne på jernvägslånen med nya lån, och kunde icke heller medgifva att så skett dä våra jernvägar kostat mer än som blifvit lånadt.. Måhända, yttrade tal., kan den sorgliga dag komma, då vi nödgas med Jån betala annuiteterna, men jag vill hoppas, att denna dag icke skall komma, emedan det visat sig, att jernvägarne inbringat mer och mer för hvarje år. För att visa jernvägarnes stora förmåga att öka nationalförmögenheten, erinrade tal., att en del af sista årets goda skörd redan genom jernvägarne sökt sig en väg till-de öppna hamnarne, der de betingat höga priser.. Det låter tänka sig att dessa priser kunna inom ett par månader hafva sjunkit med 2 rdr på tunna, hvilket skulle gjort en förlust af 2 mill. rdr, som vi möjligtvis fått vidkännas, om vi varit utan jernvägar. — Tal. kunde icke förena sig i yrkandet återremiss. Hr Svensåen yrkade bifal till utskottets förslag. Hr Per Nilsson i Espö ville ett mhemskt lån för att kunna åvägabringa ett inhemskt fondsystem, hvarmed man nu under de dåliga tiderna måste försöka, sedan man under de goda tiderna låtit alla gynnande tillfällen dertill gå sig ur händerna. För öfrigt sökte tal. visa fördelen af de inhemska lånen och vederlägga invändningarne emot dem, samt trodde att det vore ett vida bättre sätt att genom sparsamhet och ökad produktion in genom utländska lån draga till oss de utländska kapitalerna, och yrkade helst bifall till utskottets förslag. Hr v. Troil tackade utskottet, för det man genom dess utlåtande fått kasta en blick in i ställningen. Den förda diskussionen ansåg talaren mycket nyttig; ty om man jemförde den med den för ett par dagar sedan förda, så visade sig innersta tanken vara, att neka hvarje skatteförhöjning, men att deremot upptaga utländska lån ej blott till jernvägarne utan äfven till fyllande af riksgäldskontorets brist. Denna utväg ansåg ti aren såsom den förderfligaste och för fädernet andet mest vådliga, och derföre hade talaren besärt ordet för att höja sin svaga stämma deremot, om den ock icke skulle mycket betyda. Tälaren ville instämma deri, att vi för att kunna å jernvägar, hvilkas stora nytta ingen kunde be-l:; strida, varit tvungna att anlita den utländskal. ånemarknaden. Iptressena för den östra och norra stambanan hafva visserligen nu blifvit för-1: stummade; men om konjunkturerna förändrades ill ett bättre, skulle nog representationen bli nödsakad att anslå medel till dessa sista delar i stambansnätet. Ville man fortsätta dessa jernvägsbyggnader, så vore det bättre att på en gång. ipptaga hela det dertill erforderliga belopp (hvilcet dock talaren bestämdt motsatte sig) än attl. nligt hr Lindströms förslag nu blott låna 20 milioner rår. Ty vi skulle då bli nödsakade att en fterföljande riksdag låna mer; och intet hade så nycket förstört vår kredit som detta lånande vid warje rikedag. — Talaren afstyrkte den utländka upplåningen äfven derföre att det skulle bli kadligt för hypoteksbanken, om den finge staten ill konkurrent på den utländska marknaden. Talaren trodde att ställningen i landet i allnänhet blifvit förbättrad och penningtillgången l; jore åtminstone i södra delen af landet så god, li utt många personer icke kunde få sina penningar ; itlånade, visserligen icke derföre att lånsökande l, aknades, men derföre att dessa icke egde för-1 roende. Det vore således rätta tiden att söka t vägabringa ett inhemskt fondsystem, men förl4 let närvarande vore talaren ense med utskottet : leri, att vi borde upptaga blott ett temporärt lån. ; Eftersom man önskade återremiss ville talaren ( cke motsätta sig detta yrkande, men ville lägga , ttskottet på hjertat, att det måtte förskona Oss ! rån förslag till utländska lån. 1 Hr Indebetou visade att blott tre utvägar fun-1s res för att afhjelpa den närvarande bristen, nem-1 igen 1:0) förhöjda skatter, 2:0) inhemskt och 3:0) t tlänskt lån. Ehuru talaren helst skulle önskat; indvika utländska lån, såg han dock för närva-, ande ingen annan utväg och yrkade fortfarande f terremiss. t Hr Key önskade att, om utländsk upplåning r lefve behöflig, icke mer måtte lånas än som var 1 URAGEnglReR nödvändigt. 3 Ett inhemskt fondsystem hade hos talaren länge ; I r F 8 D FP I k b a tgjort en kär dröm, den han önskade se förerkligad och trodde, att ett. oundgängligt vilkor ertill vore att assignationerna gjordes små och itt rörliga... Om vi nu, då räntan. hos oss är ögre än i utlandet, skulle göra början dermed, A skulle obligationerna gå ur riket. Skulle de essutom ställas så dyra som räntan för närvaande är och inbetalas efter några år, så komme i ur askan i elden. Följden blefve att inteckingar i fastigheter skulle uppsägas i massa och tt det skulle bli ännu mera ondt efter pennin. Om ett inhemskt fondsystem skall kunna igabringas, så bör hypoteksbanken, icke riksIdskontoret, göra början dermed, ty annars kulle det bli ännu svårare för jordbruket. Yrade återremiss. Hr De Mare förordade den utländska upplåingen, emedan behofven-icke kunna fyllas geom skatter och emedan af inhemsk upplåning tt farligt strypsystem skulle uppstå. Då det nn ika fr kändt hum otara utgiftor anm ha