Aftonbladet – 9 april 1867, sida 3

.l Vid tägas i anspråk. Och detta är ingenIting annat är den gemla, kända satsen, att civilisationen och dess företräden af såväl andlig lyftning, som materielt välbefinnan. I de, icke kuna ernåe, utan ansträngningar, hvilka öfverstigaå hvad medlemmarne af I mera barbariska samfutid äro villiga att underkasta sig. Hvar och en vet, att ingen ). lefyver i sorglösare lättja än vilder, negern ;. J och lazaronen, hvilka också kalla den bit2 teg EA 0 00 MH Sr ——— Br — TT OA RR a . lallt hvad jag eger, består i landtegendom. Det vore väl då någonting besynnerligt och onaturligt, om jag skulle hysa någon ovänJoch jag fritager mig fullkomligt härifrån; . åsigter, som jag finner vara ogrundade elderaf blifvit till enskilda jernvägsbolag sålett belopp uppgående till 21,810,000 rår. TUnder sådana omständigheter I lätminstone icke kunna sägas, att upplåninIgen varit större än som erfordrades för beIbofvet, eller att det verkställda arbetet icke latt äfvenledes få kasta en hastig blick tillbaka på de förhållanden och de grundsatser, dade europen för en arbetsträl, men ingen lärer väl derföre vilja påstå, att denne sednare bör utbyta sitt lif mot lazaronens, necerns eller vildens. Och såframt man icke lI sätter mekligheten f.ämst bland lifvets goda, bör man således, efter mitt förmenande, ej . I klaga öfver de uppoffringar, som civilisationen medför, då man vill vara i åtnjutande af dess välsignelser. Mina herrar! då jag nu haft äran anföra åtskilliga omständigheter, som i min tanke utvisa, att jordbruksnäringen icke är så betryckt och vanlottad, som man stundom hört framhållas, så ber jag att på det bestäm. daste få förklara, att debna framställning .licke innebär den ringaste grad af obenägenhet mot denna ädla näring. Jag tillhör I sjelf landtmannens högt actade samhällsI klass; jag är för närvarande ingenting annat än folkrepresentant och jordbrukare, och lig känsla mot detta yrke och dess idkare, men jag kan å andra sidan icke dela de ler instämma i fordringar, som jag anser vara obilliga, utan jag vill, att hvad som är sannt och rätt må öppet framläggas och att det goda vi åtnjutit må erkännas. å Man talar mycket om statens hejdlösa skuldsättning. I detta afseende anhåller jag emellertid, att man alltid må klart och bestämt för sig fasthålla den sanningen, att hela den fonderade statsskulden blifvit upptagen endast för byggandet af jernvägar. Icke ett öre af denna skuld har blifvit använd till något annat ändamål, men deremot uppgå de summor som till stora natiovella företag blifvit anvisade, såsom snart skall visas, till långt högre belopp än det, som blifvit upplånadt. . Den genom fonderade statslån anskaffade summan utgör nemligen i rundt tal 80,815,000 rdr, men då som lån åter utlemnade 15,825,000 rdr, så har följaktligen för statens jernvägsbyggnader af de upplånade medlen icke kunnat användas mera än 64,990,000 rår. Nu har Jemellertid till statsbanorna anslagits tillI hopa 86,528,000 rdr och såsom anslag till Jenskilda banor 272,000 rår eller sammanTlagt 86,800,000 rdr och deraf synes således latt utöfoer den upplånade summan blifvit för jernvägsbyggnaderna anvisade af statsmedel ärer det väl fullt svarar emot upplåningen. Men jag ber som vid hbeslutets fattande om våra jernvägsbyggnader gjörde sig gällande, så mycket hellre, som jag sjelf deruti har haft någon del. Man utgick dervid från två hufvudgrunder, nemligen: 1:o att om Sverge ville bibehålla sitt rum bland de öfriga kulturfolken och med dem kunna uthärda någon täflan, vare sig i materielt eller andligt hänseende, så måste man äfven tillegna sig nutidens mäktigaste medel till framsteg i alla riktningar eller jernvägar; och 2:0 attjernvägar här i landet — åtminstone på lång tid ännu — icke kunde uppstå, utan med ansig man också, att staten hellre än att biträde af staten, Vid sådant förhållande anlita utländska bolags medverkan, hvilken skulle hafva varit förenad med tryckande ränte-garantier och mångahanda uppoffrinheten inom orterna; och jag är ännu innerligen öfvertygad, att detta system för jernvägsarbetenas bedrifvande, hvilket äfven i andra länder ansetts vara särdeles välbetänkt, är det allra lämpligaste, som hos oss kunnat antagas. Den ledande tanken bhärvid var för öfrigt: Att anläggandet af jernvägar utgjorde den kraftigaste, ändamålsenligaste, rättvisaste och mest omfattande utvägen att understödja nästan alla vård näringar, enär derigenom befrämjades hufvudvilkoren för alla näringars förkofran, nemligen minskade produktionskostnader och ökad afsättning; Att detta företag, äfven ur synpunkten af civilisationens allmänna fordringar, var en nödvändighet; Att landets försvarskraft, synnerligen i anseende till vårt områdes storlek, derigenom stärktes mera än på något annat, utförbart sätt kunde åstadkommas; Att statsbanorna redan från början skulle od bära sin drift-och underhållskostnad; Att kapitalkostnaden för bar.ornas anlägg ning icke borde läggas ensamt på den närvarande. generationen, utan borde fördelas äfven på en kommande, som deraf jemväl skulle draga nytta; Att den uppoffring, man för banornas byggande åtoge sig, derföre borde bestå endast i ett årligt bidrag (annuitet) till betäckande af ränta och amortissement å det upplånta kapitalet; Att denna uppoffring, som man för det stora fosterländska ändamålet nu ville underkasta sig, skulle småningom förminskas genom den afkastning af banorna, hvilken, i mån af rörelsens tillväxt, kunde påräknas, och som då till större eller mindre del skulle betäcka annuiteterna; och Att på detta sätt framdeles icke allenast all uppoffring skulle upphöra, utan i stället, efter amorteringstidens slut, (om ej förr) jernvägarne förvandla sig till en permanent, alltjemt tillväxa.de inkomstkälla för staten? frn och obehag, sjelf borde besörja stamanornas byggande, men öfverlåta utförandet af bibanor till den enskilda företagsam-. PNP AT 0 ra i u Nåväl! äro dessa grunder oriktiga? Hafva ! de antagna förutsättningarne och beräkningarne ej slagit in? Jo, mina herrar! de hafva icke allenast till fullo bekräftat sig, utan de redan vunna resultaterna hafva varit gynnsamma, långt utöfver förväntan, Åtminstone vågade jag icke hoppas, att dessa resultater så hastigt skulle erhållas. Nettobehållniogen af statens jernbanor uppgår redan till omkring 2,000,000 rdr årligen. Under sista året har visserligen, enligt hvad jag hört, inkomsten icke stigit till nyssnämnda summa, men detta lärer vara föranledt af särskilda omständigheter. Och om denna inkomst blott oförryckt får ingå till staten samt gryndsatsen härom strängt vidhålles, så utgör nämnda jernvägsafkastning således!redan en betydlig tillgång för statsverket. Ifrån denna plan gjorde man emellertid vid sista riksdagen ett betänkligt afsteg, ty man sammanblandade då, för första gången, de beslutna jernvägsanslegen, uppgående till 6,060,000 rdr, med statens löpande utgifter. Följden häraf. blef, att enär riksgäldskontorets disponibla tillgångar ej utgjorde mera än omkring 1!,, million, så OC ot Mör fe. me he UR NY BFL MD Fo 74