Aftonbladet – 8 april 1867, sida 3

— Major Myhrbergs begrafning. Till vår förut lemna e berättelse böra vi göra det tillägg, att bland de i processionen deltagande märktes generalerna Björnstjerna och Hazelius, kommendanten i Stockholm von Troil, riksarkivarien Nordström, professorerna Bergfalk och Nilsson samt ett antal militärer både asf armen och flottan. Bland det antal polackar, som utgjorde eb särskild afdelning af so-getåget, såg man främst f. d. regeriogskommissarien Josef Demontowiez. FEiter hvad vi nu erfara hade han ämnat att å sina landsmäns vägnar på franska språket yttra några minnes ord; .men då denna hans afsigt, till följd af några konsiderationer, hvilkas natur vi ej känna, icke nådde sin fullbordan, anse vi oss böra här meddela en öfversättning af det tillämnade talet. Vi begagna tillfället att erinra om det önskliga deri, att man hos oss ville införa den i andra länder gängse seden att vid märkliga personers begrafniog, sedan presten förrättat den kyrkliga ceremonien, någon lekman, som företrädesvis vore i tillfälle att uppskatta den aflidnes värde eller till honom stode i den närmaste vänskapseller tacksamhetsförbindelse, toge till orda vid griafven och egnade den bortgångne en minnesgärd. Hr Demontowiez minnesruna lyder sålunda: Må ingen förundra sig att se ett antal främlingar taga plats bland deltagarne i det högtidliga tåg, som till sista hvilorummet ledsagar en af de ädlaste medborgare; må ingenförundra sig, om en bland dessa främlingar gör anspråk på äran att här uttala några ord af beundran och tacksamhet. Då vi infinna oss vid denna graf, tro vi oss uppfylla en pligt, utöfva en rätt. Den aflidnes mine synes os3 tillhöra lika mycket vårt som hans eget fädernesland, ty han var med båda förenad genom samma olösliga band, blodets band: med Sverge genom det blod han ärft, med Polen genom det han gjutit. August Myhrberg hade tidigt vigt sig, odeladt och för alltid, åt mensklighetens tjenst, och hela. hans lif helgades åt menniskans högsta goda, åt friheten. Intill sista andedraget trogen denna höga uppgift, tillbragte han mannakraftens år i hjeltemodig kamp mot tyrannerna, och när ålderdom och sår mattat hans arm, blef omsorgen för tyranniets offer hans käraste värf. Tapper såsom dessa medeltidens riddersmän, hvilka öfvergåfvo njutningar och nöjen och ilade till kamp för det heliga landet, men mera sjelfförsakande och sitt mål mera hängifven än de, hade han i sin tidiga ungdom lemnat sitt land som, blomstrande i frihet och fred, kunde undvara hans tjenst. I korsets ställe, som medeltidsriddaren bar å sitt bröst, bar han i sitt hjerta den brinnande kärleken till sin nästa, och heligt land var för honom hvarje del af verlden, der friheten led martyrdöden efter hvarandra Spanien, Grekland, Polen, hvilka ej skola glömma sin försvarare. i