Aftonbladet – 8 april 1867, sida 2

skrattande, säker om sin sak, föga förundrad öfver vår tvekan, öfvertygad om vårt samtycke: Låt oss gå härifrån! sade Paques Fleuries till mig. Hon steg upp och gick mot den dörr, ge nom hvilken vi kommit in i rummet. Jag följde henne. Machur6 skrattade mer och mer. Godt, mumlade hon mellan sina tändlösa käkar, jag trodde dem vara mera försigkomna! Nånå, det kommer, det kommer. I samma ögonbliek som Paques-Fleuries lade handen på dörrvredet; sköt man för en regel utanför. dörren. Vi voro fångar. Ah, det är en -snara, ropade jag, sökande rundt omkring mig en utgång, en möjlighet att komma undan. akom den unga flickan, fynns ännu nå got af ziguenerskan qvar hos mig. Med ett ord, sedan den unga flickans rörelse en gång öfvervunnits, togo ziguenerskans vilja och list herraväldet. Ni skall få se att jag under ofvannämda omständigheter icke saknade kraft. Då Paques-Fleuries hörde bullret af regeln, kom hon till mig, lindade sin ena arm om mitt lif och sträckte ut den andra mot fru Machur6. . Säg till att man öppnar denna dörr, sade hon med majestätisk åtbörd. Nej ieke den der, svarade megäran; men gerna den här! Hvarpå hon klappade i händerna och ropade: Kom in, baron! XXVI. Hura Rosette afslotar sin historia. En man inträdde.