Aftonbladet – 8 april 1867, sida 2

STOCKHOLM den 8 April, Bref från Norge. Kristiania den 4 April. Efter den stora kristenförföljelsens — jag miss-sade mig, jag menade den stora amalgamistförföljelsens upphörande har dagens händelse varit uppförandet på Kristiania teater af Björnstjerne Björnsons ?Maria Stuart?. Såsom man af tidningarne torde ha sett, mottogs stycket med starkt bifall och har, såsom vi hoppas, eröfrat den fasta plats på vår med originalarbeten blott sparsamt försedda repertoire, till hvilken dess egen konstnärliga halt berättigar det, och som det också med ära skall kunna häfda, så länge som det framträder i ett sådant utförande som det, hvilket nu i allt väsentligt kommer det till del. Att ?Maria Stuart? icke vunrit insteg på den danska scenen, är i betraktande af derstädes starkt utpräglade konservativa tendenser just icke så mycket att undra på; men deremot är det svårare att begripa, att den kongl. svenska teaterdirektionen, som icke tyckes sakna mod til! försök af vida djerfvare slag, än uppförandet af Björnsons ?Maria Stuart? skulle vara, ännu icke lyckats bjuda Stockholms publik på detta arbete, om hvilket det i alla händelser torde kunna förutsättas, att det skulle mottagas med intresse såsom prof på norsk dramatisk diktning och tillika såsom ett arbete af ?De nygiftas? författare. Om man betänker detta, frestas man nästan att tvifla på riktigheten af den förklaring öfver att stycket icke gått öfver Stockholms scen, som vi ha hört uppgifvas och på hvilkens trovärdighet vi för öfrigt ha allt skäl att lita, att nemligen den kongl. teaterdirektionen icke har velat bevilja författaren den rätt att sjelf leda sitt arbetes instudering, hvilken hvarje teater, som arbetar med ett konstnärligt mål för ögonen, alltid brukar medgifva och som det här var så mycket mindre skäl att förvägra, som författaren dessutom i en följd af år haft tillfälle att sysselsätta sig med sceninstruktion. Om detta sistnämnda skulle man väl ha skäl att tro den kongl. svenska teaterdirektionen icke vara alldeles okunnig, lika litet som om, att resultaterna af denna Björnsons verksamhet såsom sceninstruktör utan öfverdrift kunna sägas ha aflagt vittnesbörd om mera är allmän duglighet i den riktningen. Att under dessa omständigheter vägra en dramatisk författare en rätt, som nästan tyckes kunna räknas till ?de naturliga menniskorättigheterna? och som också, såvidt vi veta, i alla civiliserade ssmhällen medgifves honom, skulle vara en sådan abnormitet, att vi, till och med om den svenska teaterdirektionen hade mod att vidkännas den, knappt skulle våga anse den för annat än ett svepskäl, en förevändning, eom blifvit sökt för att öfverskyla afslaget för ett stycke, som redan hade blifvit antaget och till hvilket man redan utskrifvit rollerna. Har det varit estetiska betänkligheter, som hejdat direktionen — något som man likväl knappt kan antaga efter den repertoire, man ser henne för närvarande bjuda Stockholms allmänhet på — då kan man icke annat än beklaga detta, då man besinnar, huru förträffligt flera af styckets roller ligga för de konstnärers snille, hvilka på den svenska ecenen skulle komma att öfvertaga dem. Och ailra mest måste vi beklaga, att den svenska teaterdirektionen visar sig så litet intresserad för den praktiska skandinavismen, för hvilken man på de sednare åren på många fält arbetat och Sträfvat; vi beklaga det med insigt om hvilken folkuppfostrande förmåga teatern har framför näön annan konst, ja till och med framför itferaturen, och hvilken vacker mission just den svenska scenen, på grund af sin höga konstnärliga ståndpunkt och den popularitet den med fullt fog åtnjuter, här skulle kunna öfvertaga, om viljan funnes, om målet hede blifvit stäldt någöt högre än till att blott roa allmänheten och sjelf göra ett inbringande ?Geschäft. i Att ?Maria Stuart? till den grad som skett kunnåt slå an på vår allmänhet, torde i detta ögonblick få arses såsom ett så mycket kraftigare bevis på arbetets värde såsom konstverk, som man just på den allra sista tiden försökt organisera en storartad stormlöpning mot Björnsons hela verksamhet och specielt mot Maria Stuart?. Straxt när stycket utkom för två är sedan gingo de offentliga omdömena i temnligen divergerande riktningar, i det man från ett håll framhöll att stycket hvarken var sorgespel eller intrigstycke och derför i sin anläggning, oaktadt de stora poetiska skönheter det innehöll, måste kallas förfeladt, hvaremot man från aädra sidan försvarade dess berättigande och dess anspråk att bli erkändt såsom ett väl lyckadt skaldeverk, till och med om: det skulle visa sig, att det icke kunde inregistreras under någon särskild rubrik i det gängse estetiska schemat. Häremot var intet att anmärka, då striden hade blifvit förd öppet och med argumenter. Men för någon tid sedan upptogs sa ken i en följd af artiklar i Morgenbladet med titeln ?Kon-t och kötteri?, i hvilka man sökte bevisa, att det erkännande, som kommit Björnson till del, var frukten af en starkt organiserad agitation af ett litet antal personliga vänner, hvilket skildras såsom ett assuransbolag? till ömsesidigt beröm och framskuffning. Isynnerhetframhölls det löjliga raseri?, hvarmed på sin tid Mario Stuart, detta Björnsons svagaste arbete, hade blifvit taget i försvar mot det klander, som riktats mot detsamma, såsom ett exempel på, huru förblindadt aesuransbolaget var, då det gällde ömsesidigt bedömande af medlemmarnes arbeten; Samtidigt med detta hufvudangrepp öppnades ig OR MLA EAT I nn otidningarnos Hutetia.