Aftonbladet – 6 april 1867, sida 3

) t ) grafven, som är belägen icke långt från general. von Döbelns, och omkring hvilken Nionde skarpskyttekompaniet fattat posto. Kyrkoherden Bjöding läste, sedan kistan .I blifvitnedsänkt, en bön, hvarefter skarpskyttekompsniet aflossade en salvaöfver grafven. Af skarpskyttarne utdelades till de närvarande tryckta exemplar af följande verser: A. M. MYHRBERG. t DEN 6 APRIL 1867. Jag såg Dig ej förrän Du kämpat ut dh som en like bland oss sndra bodde; t ingen Du din lefnads skatt förtrodde, Dock skönt den återglänste till Ditt slut, Och mycket fanns i Dina sista stunder Att vittna om Din ungdoms rika under! Jag minnes ej en blick så djup, så ren, Ej en gestalt så än i äldren fager, En panna ej så prydd af ärans sken, 1 5å enkom hvälfa att smyckas af en lager. Du var så lätt att känna och förstå: Jag hörde aldrig tystnad tala så! När Du steg in uti de ungas gille Det var som hvar och en Dig vörda ville, Känd eller okänd. Bkämtet, nyss så fritt, Blef mindre bullersamt och mera blidt. I Der låg uti Ditt väsen, skick och hållning, ILissom en aftonglans af ärans dag, Som herrskade med outkräfd förtrollning Och kom hvart hjerta att med ökadt slag Dig akta, hyila och med Dig, för stunden, Det berrliga, hvarför Du gjorde runden I unga dagar Kring en skekad verld, Stark af Din tro, Din vilja och Ditt svärd. Hur lycklig den som följt Din hjeltegång Och kunde samla i en enda sång De bragder som Ditt mod till verlden födde, Det ädla blod, Du bland martyrer blödde! Han kunde teckna hur en man ser ut, Som, hvar på jorden den förtryckte strider, Med horom kämpar och med honom lider, Och tror, som han, på segren till sitt slut; Hvars blick lik örvens öfver slagfält svälvar, När himlen skyms af rök och jorden bäfvar, Och blixtrar mod och blir en föresyn; Hvars öra hör ett hörskri, hvar tyrannen Med trälars hjelp har krossat frihetsmannen ; Hvars arm Guds egen är som sträcks ur skyn Och käller sk? ö ärnlös fru Men drabbar bödlarne med blodig tuk En bjelte, som hvarhelst ett sköfladt land Med bragder ropar med tårefloder Glad ilar dit ifrån sin egen strand Som till en älskad, obeskyddad moder, Och ger den ädelt kämpande sin hand, Och ser i hvar förtryckt sia yngre broder,:; Och knyter ibland dödar väntörbund, Och för de nya vänner strider, v. kar — Arbetar, tr sträfrar och försaker Och viker ej — förrän i lönens stund. — Den sången blefve oss en undersaga, Som kunde vara mäktig i de svaga Och elda månget vekligt bröst till bragd Der målet lönen är, ej lönen målet, Och vävja måpgen kraftlös hand vid stålet, Och göra måsgen tveksam oförsagd. Och han, den lömske, frossande förtryckarn, Edljugarn, mannamördarn, länderstyckarn, Han skulle bäfva djupt, om än så fräck; Ty här fanns ej en fläck att giftbegjuta, Ej fel att smickra, ej begär att muts: Här stod en man till tyranniets skräck, En bherrlig tolk af dygdens högsta lagar, Ett återsken af flydda riddardagar. — — Men icke sonen af en veklig tid, Som sldiig rustat än sin arm till strid, År värd en sådan lefnad att förklara; Sin tår liksom sitt löje må han spara För sig, och i sitt armod bäfva för Att klagan tolka när en hjelte dör! Der borta, dit vår aning ofta gär Sin pilgrimsfärd ifrån det kulba Norden, I Hellas nyutspruckna, friska vår, På den af solen morgonkyssta jorden, Der lefver än, festän den snart förgår, En återstod af detta djerfva slägte, Som en gång hela veridens undran väckte. Der finnes väl ännu i lifvet qvar En eller arnan grånad pallikar, Som tala kau om klephtens gyllne tider, Då äran ännu adlade hens strider, Och vid sin stockeld stundom minna på Inför de unga hur man kände då. : Och flög värt sbud dit med nordanvind Och egde den namn af krigskamraten Att hviska iiil öen ärrige soldaten, Då skulle tårar vatina rikt hans kind. Han mind:s nog sin bundsförvandt från Svea, ämpade också för Hellas bygd, Som kö När klephbien ilade hån bergens skygd Och s0 skydrag rensade Mores. Hur ban, det fjerran landets starke sor, Var främst bland farorna i vapvens dån, Och kunde si bästes like kalla I mod, men ack! — i dygd stod ölver alla, — Och ynglingarne, vid den gamles ord De skulle röras djupt i själ och sinne, Och a h: ger till okänd nord, Hit bort till kyrkogårdens tysta jord: Det vore drapa värdigt hjeltens minne. Dock äfven der — den ädle ville så — Hans namn skall ej till efterverlden gå, Det ohelleniska, det underliga, Man ej det känner, måste det förtiga: ; Likmycket! — hvad hon verkat finns ändå! — I. Och hvarje gång de fappres sänser stiga, Om Kanaiis, Botzaris, Byron, Rhiga, Ur trio dalar upp emot det blå, Der lefver än vär stridsmans lif också. Der bor hans lefnad qvar i dessa qväden, Sin klinga bland de evigt gröna träden I sångens hem, hvars fiender han slog. Hans minne ej, men minnet af hans strider, Af hvad hen ville, trotsar alla tider, Hur än sig sjelf han ödmjukt undandrog; Det sjunges öfver slätten, öfver vågen, När Gud och fosterlandet eldar hågen I Hellas verld: Der finnas lagrar nog Jemväl för främlingen från nordanskog.