Aftonbladet – 6 april 1867, sida 2

acjunktet och lararinnor utnamnas ar KoOonsistorium?, Dessa bestämmelser bilda en sinnrik apparat i godtyckets äfvensom i det presterliga inflytandets tjenst. Föreskriften, att seminarii rektor nämnes utan ansökan, lemnar ett af jemförelsen mellan flera sökandes objektivt konstaterade praktiska och lärdemsmeriter, samt af den offentliga kritik, som i en sådan jemförelse kunde finna anledning och grundval, i möjligast största måtto obegränsadt spelrum åt det subjektiva suveräna tycket hos chefen för ecklesiastikdepartementet. Till samma mål leder det sväfvande alternativ som i stället för aflagd ?filosofie kandidatexam nb? uppställer på annat sätt ådagalagda deremot svarande kunskaper?, såsom teoretiskt kompetensvilkor för aspirant till seminariirektorsbefattningen. Öch för att ändtligen göra fullt klart, att vilkoren för kompetens ej äro nåpe vilkor, annat än när en högre vilja beagar ge kraft åt lagens ord, bifogas ytterligare att K. M:t(ecklesiastikministern) dispenserar, när han för godt finner, från något af dessa vilkor. Att adjunkter och lärarinnor skola utnämnas efter ansökan, säges ej. Enligt ordalydelsen är konsistorium i sitt val lika obundet, som hr ecklesiastikministern vid tillsättoing af rektorer. Genom stadgandet ait; ä la regle, rektor skall undervisa i kristendom — ett stadgande, hvartill ingen organisatorisk eller pedagogisk, ingen i sakens egen natur liggande grund kan upptänkas — har laglig väg blifvit beredd , att städse bekläda den ledande, i många fall ensam bestämmande chefens plats med en prestman , äfven när till sakens sannskyldiga bästa annan, icke-presterlig, aspirant borde honom föredragas. Åt en statskyrklig myndighet har upprättandet af rektorsförslag samt utnämnandet af adjunkter och lärarinnor anförtrotts. Om afsigten är, att utestänga från den vigtiga klass af lärare, som ha sig folkskolelärarnes bildning anförtrodd, hvarje person som ej är statekyrkligt eller pietistiskt grata persona, så måste erkännas att för praktiserandet af denna tendens ett ypperligt godtycklighetsmaskineri blifvit af reglementets författare uttänkt. Tillsättningen af rektorer vid Stockholms och Upsala seminarier — för att denna gång endast tala om dessa — röjer ock på ett sätt, som ej kan missförstås, hvilken den anda är, som den nuvarande chefen för ecklesiastikdepartementet övskar ingjuta hos folkskollärarne och genom dem hos den undgdom, som i folkskolorna undervisas. Vi ega oss bekant, att en förutvarande seminariiföreståndare eftersträlvade befattningen såsom rektor för det omorganiserade seminariet i Stockholm, men olyckligtvis för honom var han ej grata persona, och lyckligtvis för en vilja, som helst under lagliga former öfvar godtyckets verk, innehade han ej det kompetensvilkor — filosofie kandidaexamen — som visserligen ej är absolut nödvändigt (lika litet som någonting annat i seminariireglementet, som kunde komma i strid med ecklesiastikministerns sic volo, sic jubeo, stat pro ratione voluntas), men dock ej första gången?-borde lemnas åsido. Märkvärdigt nog lemnades dock, sedan detta plausibla, författningsenliga skäl undanröjt en obeqväm aspirant, just samma kompetensvilkor å sido vid utnämningen af den nuvarande föreståndaren, om hvilkens såväl teoretiska som praktiska meriter är bäst, för den utnämnandes såväl som för den utnämndes skull, att så litet som möjligt talås. En högre? hänsyn afgjorde saken: den välbebagliga pietistiska riktningen uppvägde mer än nog bristen i kompetens för öfrigt. I samma allsmäktiga intresses tjenst undanträngdes, vid tillsättningen af seminariiföreståndare i Upsala förlidet år, en särdeles skicklig och duglig man — filosofie doktor med teologiska studier — till förmån för en i alla hänseenden vida underlägsen, som egde det ofvan anförda, allt annat öfvervägande -töreträdet. För att skaffa den lycklige designerade en skenbar merit, tilldelades honom af de medel, som bortplottrås på föga ändamålsenliga pedagogiska resor i utlandet under ferietiderna, ett resestipendium för en liten sommartur, naturtvis i — Tyskland. tt dessa exempel å tendensen ej öro erat stående, äro vi färdiga att när som helsX ufentligen visa. Tillsvidare må i förbigåenqe nämnas, till karakteriserande af tillståndet vid Linköpings seminarium, hvilkens föreståndare utgifver det nuvarande systemets officiösa organ, att der elever riskera att ej få afgångsbetyg, om de ej befinnas fromma i den hjertan och njurar ransakande chefens ögon. Mot det system, hvars två hufvudsakligaste yttringar vi i denna och föregående artikel belyst, riktade hr Meijerbergs motion en, som redan sagdt, ytterst moderat kritik. Det kan sättas i fråga, om ej motionären bort gå systemet mera direkt, mera oförbehållsamt in på lifvet; men vi kunna å andra sidan väl fatta, att han dels ansett motionen, i den form hvari den framlades, innebära tillräcklig anledning till en genomgripande granskning af seminariernas tillstånd, dels befarat att genom längre gående uppkalla ett alltför starkt motstånd mot all slags reform. Emellertid har motionen väckt stort allarm i det pietistiska lägret och en illa dold förbittring mot den djerfve, som vågat nalkas den pietistiska propagandans förskansningar. I systemets officiösa organ, Tidning för Folkskolan?, som utgifves af seminariiföreståndaren i Linköping hr Chr. L. Anjou, bli (n:r 1 för detta år) alla de som, utan att vara folkundervisningens med titell: ch lön försedda målsmän, våga intressera sig för denna stora angelägenhet, angripna med ett hån som, oädelt till sitt syfte och klumpigt till sin form, är i hög grad karakteristiskt för partiet. Sedan administrationen år efter är hopat förordning på förordning rörande folkskolan, gör man plöftsligt, när inom representation ett reformyrkande höres, den upptäckten att folkskolan framför allt behöfver lugn och ro; man får ej falla vederbörande i embetet, man skall mot sitt eget förstånds vittnesbörd med oinskränkt förtroende lemna allt i deras händer, vid näpst att eljest af ine ä mor utropas såsom orostiftare oc tare. Särskilda utskottet har, betänkande utvisar, antingen ej för gans kärnpunkt eller ock saknat 2.0 mv JE hh PYRPRES ÖREN TE FU WSEVPEVt. Dilest 1 fo