Aftonbladet – 5 april 1867, sida 2

Närmast i ordningen följa sedan historia och geografi, och der föreskrifves bland annat, att i seminarierna skola inläras ?hufvuddragen af allmänna historien med anslutning till bibliska och kyrkohistorien.? Detta stadgande lärer förvåna dem, som reflektera uppå, att det flutit ur en historikers ex professo penna, men för dem som dels iakttasit, att i skolfrågor numera i vårt land all visdom hemtas från Tyskland — der man länge utarbetat historiska läroböcker ?efter bibliska grundsatser? — dels har sig bekent, i hvilken bög grad pietismen fått makt med den högsta ledningen af vårt skolväsende, innebär det visst ej någon an: ledning till förundran, om ock till beklagande och harm öfver ett sådant sätt att begagna sig af landets bildningsanstalter för syftemål, som med den sanna bildningen stå i oföisonlig strid. Att den allmänna historien skall anslutas till bibliska och kyrkohistorien?, torde kanske i lättrogna öron låta temligen oskyldigt. Men det är ej så för den, som känner den tendentiösa historieförfalskning, hvilken under dylika benämninvgar länge egt rum, och med hvilken det nu synes vara meningen att äfven lyckliggöra den stora mängden af vårt fäderneslaads bildningssökande ungdom. Vi lemna åsido de öfriga lärokursbestämmelserna, endast i förbigående anmärkande den egendomligheten, att under rubriken naturkounnighett talas om fysik, naturhistoria, fysiologi, men ej om kemi — om hvars betydelse för folkbildningen Richard Dawes i sina Praktiska vinkar för en förbättrad skolundervisning yttrar åsigter, som ej bort förbises af dem, som stifta lag för denna undervisning. I öfrigt vilja vi i allmänhet hafva påpekat, att en detaljgranskning, såsom vi förbinda oss att en snnan gång ådagalägga, här bar en rik skörd att göra. Den tendens, som gifver reglementet sin pregel, och hvarpå vi anfört, som vi tro, talande prof, har ej blifvit en död bokstaf. Att för seminariiundervisningen begagnas Kurz lärobok i heliga historien, ett arbete om 340 sidor, är ett karakteristiskt prof på, hur denna tendens tager sig ut in praxi. Ett annat prof, som vi tro att särskilda ut skottets ledamöter varit i tillfälle att lära känna och som lärer ha väckt till och med konservativa beskedliggörares häpnad, är de handskrifna tillägg uil bibliska historien. som i Stockolms seminarium begagnas och i hvilka råhet och enfald, sinsemellan täf. lande om priset, i förening åstadkommit er upprörande parodi på kunskap och upplys ning. Den tendens, som genomgår seminarii stadgan och åtminsore vid två af de reor ganiserade seminarierna — i Linköping och Stockholm — fullständigt beherrskar under visningen, har ock, såsom vi i en följande upp sats skola visa, varit bestämmande vid vale af seminariiföreständare. Det teologiskt fromleriet, som med sitt döda fyllnadsgods a minneskunskap om frihetsfiendtliga fördo mar och sterila dogmer framförallt är egnac att till-toppa menniskoondens källepräng att klippa det mot ljuset sträfvonde kun skapsbegärets vingar, att i den blinda auk toritetstrons jernarmar qväfva förmågan ocI viljan att tänka, att från ynglingaären träl binda det uppväxande slägtet — det ä denna makt, som på sednaste tiden gjort si; till herre öfver seminariern2, medelbart så ledes äfven öfver folkskolaa. Också reser si; med förnyad styrka det råa, ljusskygga, intole ran a läseriet i vårt land, ej mindre hot fullt än yttre våld för nationens sjelfstän dighet, derest det ej mötes af en ny natio nalbeväpning, riktad mot en inre fiende.