Aftonbladet – 4 april 1867, sida 3

. kodilen hafva icke blifvit upptäckta, ty Pikerm lagren äro egentligen en landbildning, den lers som innehåller benen, har nedrunnit från Pente likons höjd, der vattensamlingar ej kunna halv fannits. Ej heller har Gaudry kunnat finna ar nat än ringa spår af den lilla faunan, de sm däggdiuren, som lefvat samtidigt med de store de vattenströmmar, som nedlade de stora, tung benen, hafva fört de små och lättare längre bo! och spridt dem. Lagren vid Pikermi gifva såle des endast en ofullständig bild af hvad som va rit, men visa likväl att antalet af individer måst hafva varit ofantligt. På en rymd, endast 210 fot i längd, 100 fot i bredd, funnos benen af15 individer af antiloper, och Gaudry hemförde 190 stycken af hipparion, mera än 700 af rhinoce ros, 500 af tragoceros, och lemnade likväl qva ett stort antal mindre upplysande stycken. Geologiskt höra dessa lager till den miocen: periodens sednare tid. Inom denna period bil dades äfven de vid Baltavar i Ungern, Cucuror i södra Frankrike, Eppelsheim i Baden, Sevali i Himalaya — det sednare ensarat öfverträffa Pikermi i rikdomen på stora däggdjur. Me det är med det nuvarande Afrika dessa hafva de1 närmaste likheten, vida mera framträdande hä i öster än vid de mera vestligt belägna fyndor terna, ett bevis att det dåvarande sambandet me det continentala Afrika låg i öster. . För att skilja de utdöda djurformerna, ej blot från de lefvande, utan äfven sinsemellan, fordra des främst att ådagalägga deras olikheter. De var denna uppgift som löstes af Cuvier och hans skola. Enligt dennes åsigt voro också de geo logiska perioderna skilda af umniversela, djup ingripande, förstörande förändringar i jordytan: form och dess lefvande natur. Sednare forsknin gar framkallade andra föreställningar. Man upp täckte ett stort antal former, som fyllde afstån den mellan förut väl skilda arter, och hänvisade: alltmera till mindre framstående karakterer., Gau dry har haft tillfälle att anställa många jer förelse: i detta afseende, så mycket mera vigtiga, som har kunnat rådfråga skelettets särskilda delar i hundra. detal. Han visar, huru de flesta nyupptäckte arter äro mellanformer, som förena förut skilj aktiga; bland rofdjuren finner han slägten, som medla mellan kattslägtets, hundens och björnens karakterer, andra som i det väsentliga tillhöra slägtet Viverra, men i vissa hänseenden närma sig Hysenan, och omvändt. Sammanfattar man alla kända arter, lefvande och döda, af den stora grupp, till hvilka lejonet, tigern, pantern höra, finner man den största svårighet att åtskilja dem, och på samma vis är det inom pachydermernas ordning, elefantens, mastodontens, noshörningens slägten. Före upptäckten af Hipparion stod hästens slägte ensamt, till och med i en egen grupp, Solipederna, med en enda tå på hvarje fot. Hipparion har sidotår, och förenar derigenom hästens slägte -med Pachydermerna, och det förtjenar anmärkas, att denna fotens bildning förekommer äfven hos nutidens hästslägte, men tillfälligtvis. Af Hipparion har Gaudry kunnat granska ett ofantligt antal ben, och funnit talrika så framstående varieteter, att om ej öfvergångar vore tillstädes han skulle hafva kallat dem arter. Af de vid Pikermi funna Antiloperna kan ingen hänföras till något kändt slägte, flera hatva hornens form af ett, öfriga karakteren af ett annat. Det är detförsta ställe der man träffat talrika fossila Antiloper — när de lokaler, som vänta på undersökning lemnat sina bidrag, förestår ett i hög grad inveckladt arbete. Jemförelsen mellan de tertiära och de qvaternära djuren, mellan dessa och de nu lefvande lära oss detsamma, ringa äro de olikheter, som skilja grottornas utdöda former från nutidens, och detsamma säga oss alla de nyare undersökningar, som blifvit anställda med andra djurklasser. Förr antog geologien tre hufvädperioder, numera vågar ingen nämna något antal, och hvarhelst en geolog, med den noggranhet vetenskapen nu fordrar, genomgår en följd af laser, finner han dem utgöras af talrika mindre bildningar, af hvilka nästan hvarje beteckas ge nom försvinnandet af en eller annan art,-upprädandet af någon dittills osedd form, som man betecknar med art-namn. Den tid var, då man höll för visst, att dessa hvarje gång voro nybillade; efter upptäckten af med hvarje dag allt nera talrika mellanlänkar, frågar man nu om de j äro ombildningar af former, kända från äldre ager. Ännu äro visserligen luckorna så många, utt vi endast i några få fall våga attse en sådan urternas successiva ombildnig, men det är å anIra sidan påtagligt, att denna ofullständighet är ut söka snarare i våra insigter än i naturen. Några spadtag vid foten af Pyreneerna, af Penelicon, i gruslagren vid Eppelsheim, vid Mauaises terres i Nebraska, och några andra ställen, vafva redan bragt i dagen öfvergångar mellan ter, som förut syntes ganska skiljaktiga — huru nånga kunna vi då vänta af de arbeten som föestå? Vi närma oss uppenbart till antagandet f arternas föränderlighet. I denna, riktning leler oss våra dagars naturforskning, och det starare, bestämdare, på samma gng den lägger törre finhet och omsorg ned på sitt arbete ?