Aftonbladet – 4 april 1867, sida 3

Medeinhalvets, och två gänger så mycket som ma kände från jordens alla trakter vid detta århur drades början. Men man kan antaga att de sannolika mängden af fiskarter, som lefva i Amz zonflodens område är ändå vida större, förmoå ligen tre till fyra tusen. I floden, dess biflode och andra vattendrag äro tillika liksom utdelad ett stort antal små faunor. Med undantag afet ganska litet antal arter, som träffas i hela om rådet, eller hafva en mer e mindre v: f utbredning, möter man, inc : hvarandra, faunor af alldeles sk ktiga Der skogen är mycket tät, vatien ; och väl begränsade, finner m id linom ett par mils afstånd, men iöppia och slät ; I trakter, der vattnen utbreda sig öfver större sträc I kor, kan man färdas 10 till 20 mil innan mai I möter nya samhällen af arter. Och inom hvarj lat dessa jemförelsevis mycket små områden träf far man en otrolig mångfald af former. I ei Iliten sjö af några tusen qvadratfot lät Agassi: fiska förnyade gånger och erhöll så 200 arter, et antal större än hvad hela Europas alla sötvatter ega. Flyttningar inverka obetydligt på arterna: lJutbredning. Agassiz lät flera gånger, under olik: årstider, olika områden undersökas samtidigt a särskilta afdelningar af expeditionen, och fann att inga andra förändringar ega rum, än sådan: som föranledas af högre eller lägre vattenstånd De vilda invånarnes näringsfång är till ej ring: del fiske, i vissa trakter är deras tillvaro bero ende helt och hållet derpå, och Agassiz hade al dem ej ringa ledning vid sina undersökningar öf ver de olika slagens lefnadssätt. Wyman hade förut meddelat, att i Guyana arter af Barbus bära äsgen och ungarne i munnen, och att det i hannen som så tar vård om dem. Agassiz iakt tog detsamma -hos flera arter af olika slägten inom Chromidernes familj. De förvara sina ägg i mun hålan, TP ett särskildt rum bildadt af de ötre svalg benen och den första gälbägen. Andra arter, bland Loricarierna, bära sina i läpparnes veck, andra rufva dem som arne; andra gräfva hå. lor, i hvilka de nedlägga och bevaka dem, som hönan sina ägg. Iakttagelser öfver yttringar hos dessa kallbiodiga vattnets djur hafva under sednare tider blifvit talrikare än förr, men de hålla sig inom det enda område der vi ännu kunna förstå att följa och tyda.dem, vården om afkomman. Det näste som anliga spigg bygger och försvar skrifvet, och äfven de som gobierna tillreda. I Guyana finnas malartade fiskar, hvilkas bon till storlek och förra: ra skatans, och i Nordamerika bland anira en Pomotis, hvars reden Agassiz skildrat. Den närmar si; rvis till stranden, söker der ett grundt ställe, rödjer det, rycker upp växter, kastar undan stenar, bär bort grus, och när platsen är redå och rommen Jagd, taga föräldrarne skiftevis plats derinne och hålla vakt, låta ej locka sig bort af något bete, och anfalla modigt hvarje fiende, som närmar sig. De bygga kolonivis, hundra bon fredligt tillsammans. På samma vis lefver Pimelodus catus, och hos denne ses ungarne i små täta stim länge följa föräldrarne, som fi a dem. Gerbe har sednast meddelat, att en ha , af ett slägte, som lefver vid våra kuster, nilabrus, har en liknande konstdrift att skydda sin afkomma. Af alger, grästång, conferver, forma båda makarne med munnen ovala bollar, som de nedlägga i en håla i sanden, jemte bitar af snäckskal, så att det hela bildar en liten kulle, hvilken de troget bevaka. Redan Aristoteles kände hos fiskar sådana dragaf hvad vi kalla instinkt. Han om talar Phykis. som en fisk, hvilken bygger en rede af blad och lägger rommen deri, och Gerbe anmärker att Spausippos, en lärjunge till Plato, har tillagt några ord, som göra det sannolikt, att Aristoteles menat just någon art af slägtet abrus. I Mexico lefver en form af grodartade amfibier, som alltsedan den blef upptäckt varit ett föremål för undran och tvifvel. Den har det inhemska namnet Axolotl. Slägtets vetenskapliga benämning är Sirdon. Den hör till samma grupp som vår vanliga valtensalaman Eee ft RV RTP nåer, Tiiton. Denne undergår en betydande metamorfos. Ur ägg.t utvecklas en larv, som först har endast de två frambenen, sednare fär de två bakre, och som andas ej med lungor, utan, likt fiskarne med yttre gälar. Men dessa försvinna derefter, blodets ar förändras, inre lungor utbildas, och först när denna djupt ingripande ombildning gått för sig, är djuret fullfärdigt, och andas j mera den luft, som är i vattnet utan går på land och andas den fria luften. Axolotin deremot har sina gälar i behåll äfven sedan den i öfrigt fullbordat sin utveckling, och ,man har derföre ej sällan yttrat den förmodan, att den slutligen skulle finnas vara en larv till någon Salamander. Några lefvande Axolotlar hemsändes från Mexiko till Jardin des Plantes i Paris, De trifdes väl, och lade ägg på vattenväxters blad och stänglar, alldeles som våra vattenödlor (Salamandrar). Ungarne kläcktes och utvecklades som dexwnes, och hade, efter åtta månader, på ett par linier när, i storlek upphunnit föräldrarne, dem de liknade i allt, då — hos några af dem — märkliga förändringar inträdde i den inre och yttre byggnaden. Dessa individer förvandlade sig nemligen till verkliga Salamandrar, medan deras föräldrar och syskon förblefvo Axolotlar. De förlorade gälarne, ryggkammen försvann, svansen blef rund, hufvudets form och tändernas ställning blef en annan, huden fick gulhvita fläckar på den förut mörka bottnen, de öfverensstämde i det hufvudsakligaste med i Nordamerika lefvande Salaandrar af slägtet Ambystoma. Det märkvärdiga är, att icke alla individer af den nja generationen så förvandlade sig, — då hade man kunnat tänka på vexlande generationsserier. Som det nu synes, skulle Axolotin egentligen vara en larv; som först då förvandlar sig, när den nått sin fulla storlek, men med det öfverraskande förhållande, att denha förvandling inträffar hos några individer tidigare, hos andra sednare, eller måhända aldrig. Några iakttagelser öfver vår vanliga Vattensalamander, vid hvilka man icke lagt den vigt de nu synas förtjena; antyda, att vi! från detta håll hafva att vänta upplysningar öfver.detta ännu gåtlika förhåilande. Ar 1853 gaf franska vetenskapsakademien i uppdrag åt Gaudry att undersöka de rika lager at fossila ben, som då nyligen voro upptäckta vid Pikermi i Grekland, vid Pentelikons fot nära Marathon. Gaudrys stora arbete deröfver är nu afslutadt. Attika, så långt tillbaka som historien känner det, ett litet bergland, med en fattig fauna, var mot sednare delen af den tertiära perioden så utomordentligt rikt på kolossala däggdjur, att hela det egäiska hafvet med dess öar måste hafva varit vidsträckta slätter, som förenade Europa med Asien och Afrika, och vegetationen, nu tillräcklig för bien, i hög grad rik och yppig. Ingen del af jorden erbjuder i våra dagar ett sådant skådespel. Det är i Indien och i Afrika, som nu de väldigaste däggdjur lefva och i ofantligt antal. Vår landsman Wahlberg, Delegorgue, Smith, Livingstone och andra resande tala om hjordar af elefanter, hundradetai af flodhästar, afrhinoceroter, af zebror och quaggor, ja om strömmar, så att säga, af ej mindre än 40,000 individer af en enda antilopart. Men det fordna Attika — i geologisk mening det fordna — erbjöd än ståtligare fauna. Det största antalet af de der funna djuren äro växtätande. Antiloper af talrika arter, hästartade djur lika Afrikas zebra och quagga, och dertill den utdöda hipparion ilade i skaror öfver de gräsrika slätterna; giraffer af två arter — Afrika har en — betade i trädkronorna; två mastodonter — Afrika har blott en elefant — närde sig afträdens frukter, och jemte dem sågs det väldiga dinotherium med sina ofantliga betar i underkäken; två arter af noshörning lefde af växter med läderartade blad, och skaror af vildsvin, deraf en art mycket större än de nu lefvande, genomströfvade skogarne. Afrikas orycteropus, den största edentat i gamla verlden, är en dverg mot Attikas ancyiotherium. Apor, åtminstone en art, af ett utdödt slägte, mesopithecus, klättrade i träden, men af de högsta är ingen ännu funnen, och Gaudry erinrar derom, att gorillan helst bor för